Inte läskigt - bara kul... och blött!

Idag klev jag upp kl 06.00 och åkte till stallet i ösregn och lastade Figaro för färd till Rekasta och Jump Club. Det är dags för tredagarskurs för Sylve och Lotta och det ska bli både kul och spännande, det är ju fem månader sen jag ens hoppade sist!

När vi kom fram var det fortfarande uppehållsväder i Enköping och vi byggde för träning utomhus. Jag fick rida i första gruppen och vi jobbade med mycket basgrejer, sånt som Sylve alltid är väldigt noga med och som alltid brukar nötas första dagen på en kurs på Jump Club. Sitsen, att inte rida för handen, få hästen mjuk och följsam, se till att hästen aktiverar bakbenen genom att flytta den i sidled i olika övningar o.s.v.

Jag som varit lite orolig att Figaro inte skulle orka ordentligt hade verkligen inget att frukta idag i alla fall. Han var jättepigg och när regnet helt plötsligt började ösa ner och då menar jag vekligen ÖSA ner och alla paraplyer kom fram, då blev det riktig cirkus bitvis. Jösses vad löjlig han är ibland! Totalvägrade att gå i närheten av hinder där folk stod med paraply och kastade sig i sidled och höll på med allt möjligt trams. Min känsla var att det inte hade så mycket att göra med att han var rädd, utan mer att han hittade en utmärkt anledning att få utlopp för lite energi bara ;)

Jag har ALDRIG i hela mitt liv varit så blöt, med kläder på, som jag var efter träningen idag. Det gick att vrida ur kläderna och jag hade minst en deciliter vatten i varje stövel, som klafsade med ett härligt smaskande ljud så fort jag tog ett steg efter att vi klivit av hästarna, BLÄÄÄÄ! Inte hade jag några riktigt vettiga ombyteskläder med mig heller. Men ett par shorts och en nyinköpt softshelljacka från Pikeur, som tack och lov låg i lastbilen fick duga. Tävlingsskjortan som också hängde i lastbilen fick fungera som handduk Hellre det och vara torr liksom. Allt annat, inklusive underkläder fick jag droppa i en plastpåse!

Men, men det positiva var att det inte alls kändes som om jag inte ridit på fem månader. Hinderkänslan satt i och jag var inte ett dugg rädd för att styra på hinder, det vara bara kul! VÄLDIGT skönt faktiskt, eftersom det lika gärna hade kunnat vara tvärtom efter en sådan vurpa som vi hade i Spanien. Nu ser jag fram emot två dagar till på Jump Club och hoppas att träningsvärken inte kommer att vara allt för jobbig imorgon.

Figaro i sin box på Rekasta.

På Jump Club är allt väldigt prydligt och snyggt.

Eric ville inte vara med på bild... Antonia var dock mer linslus  ;)

Sylve håller koll och ger synpunkter på det mesta... och ställer en hel del kluriga frågor. Vad sägs om; "Hur känner man var man har hästen i förhållande till hindret?"

Här illustrerar Sylve på ett tydligt sätt hur hästens hoppkurva ser ut på ett mindre hinder kontra...

ett större... Genom att lägga upp bommen såhär, blir det väldigt tydligt hur mycket mer kraft hästen måste ha för att ta sig över det större hindret. Ett sätt att träna hästens styrka är travhoppning.