Island och jag - Del 1

Jag tänkte att det kunde vara intressant att läsa om min tid på Island, kanske finns det några där ute som planerar att göra en liknande resa, några som aldrig varit på Island, eller några som varit där flera gånger och vill drömma sig tillbaka.

Hösten 2011 gick jag första terminen, 3e året på gymnasiet och det var åter igen dags för praktik. Mina klasskompisar pratade om affärer, dagis och föräldrars jobb och jag funderade i ungefär samma banor. Tills jag en dag pratade med en god vän till familjen (som vi lärt känna tack vare islandshästarna) om Island och hur underbart han tyckte att det var. Jag som alltid velat åka till detta fantastiska hästland var efter denna konversation fast bestämd om att försöka ta min praktik, på 5 veckor, och flyga över havet. Sagt och gjort…

För att inte skriva en bok om mina 5 veckor på Island har jag valt att dela upp min historia i flera delar.

Island och jag - Del 1 - Lost in translation

Efter ca 3 timmars flygresa med ett konstant molntäcke under oss på (enligt mig) ca 30 m, tändes äntligen bältesskylten och vi gick in för landning. Överdrivet exalterad rotade jag fram min käraste ägodel, kameran (som alltid är mitt handbagage) och förberedde mig för att ta bilder på landet i mina drömmar. Planet sjönk ner i molnen och jag väntade spänt. Jag väntade och väntade och väntade, inget annat än moln. Oj, jag ser marken! 3 sekunder senare hade vi landat.

 Granar på flygplatsen blev den första bilden jag tog.

Det var grått och regnigt på Island den dagen i början på September när jag kom dit. Jag kommer ihåg min besvikelse när jag såg träd på flygplatsen. I min värld var Island ett land utan träd, "Inga träd så långt ögat når". Island - Anna 1-0. Efter trädbesvikelsen var det dags att hitta mina två stora väskor (varav den ena var ENORM), på något sätt lyckades jag få med mig väskor och handbagage, hitta en information där man köpte bussbiljetter och kliva på rätt buss. Nu var bara den stora frågan, vart skulle jag av?!? Jag skulle till "Busstaionen" DSI stod det i mina papper, men BSI hette den. Jaha, så där sitter jag på en buss och väntar på att gå av på "busstationen", det kändes inte riktigt bra med tanke på att det kunde vara vilken hållplats som helst. Jag satt bredvid en man i 50-årsåldern och bestämde mig för att fråga honom. Min fråga blev kanske inte lika bra som den lät i mitt huvud. "excuse me, are you going to the bus station?" svaret blev en frågande min och leende "which station?". Jag förklarade vidare och det visade sig att han skulle till samma hållplats som jag. Jackpot! Sen pratade jag lite med min räddare i nöden om varför vi befann oss på Island och vart vi kom ifrån. Denna engelsktalande man trodde att även jag hade engelska som modersmål och blev chockad när jag sa att jag kom från Sverige, det kändes som en stor komplimang.

Resten av bussresan kunde jag koppla av och invänta att mannen skulle börja göra sig klar för att stiga av. Så, då tog jag lite bilder genom fönstret på havet, hus och fler träd. Island har massor av träd! 99% av alla hus vi åkte förbi hade minst ett talliknande träd i trädgården och det var ändå i en "stad". En halvtimme senare var vi framme vid busshållsplatsen "busstationen" och jag klev av, fick fram mina monsterväskor och gick lite halvt förvirrad in i huset som alltså var min tillfälliga slutdestination. Där skulle jag nämligen bli upphämtad av... Ja, där var nästa stora frågetecken, vem skulle jag leta efter nu? Tänk om de hade glömt bort mig? O.s.v. I sådana lägen har jag lite väl lätt för att låta fantasin flöda och inom 10 sekunder hade jag kommit på ett skräckscenario där jag var på fel ställe, fel dag och de hade ingen aning om att jag skulle komma så jag skulle helt enkelt vara ensam och helt lost på nån busstation mitt ute i ingenstans (okey, så här i efterhand vet jag att den där busshållplatsen låg i Reykjavik). En minut senare kommer en tjej fram till mig och frågar om jag är Anna och visar en bild som jag skickade med i mitt mail. Och ja, det var ju jag. Hon hette Franzie och var där för att köra mig till gården där jag skulle jobba. Så, det var bara att släpa ut väskorna till bilen och åka vidare mot den slutgiltiga destinationen.

3 timmar tog bilresan med Franzie och under den tiden hann jag ta lite bilder och få veta halva hennes livshistoria. En väldigt intressant person måste jag säga. Har aldrig träffat någon som har varit så omväxlande och varit glädjestrålande superglad ena sekunden för att i nästa svära oavbrutet på tyska. Men hon var extremt social, trevlig och rolig att umgås med och det var väldigt skönt att ha henne där som en tillfälligt adopterad storasyster.

Någonting jag hann tänka ett antal gånger under vägen var att vägarna var RIKTIGT läskiga att åka på! Att det ens kan kallas väg, de borde kallas något annat så man förstår hur livsfarligt det är! Men ja, det gick ju väldigt bra trots allt och vi överlevde hela vägen fram till gården där vi möttes av trevliga människor, glada hundar och en av de klart vackraste hästar jag någonsin sett.

Men, det berättar jag mer om i nästa del. Fortsättning följer...