It takes one to know one Major Lindgren

Major Lindgren och jag!

Barackbanan var en ridbana belägen på Strömshom där idag nya ridhuset ligger. Det var en bra plats att rida på om man ville vara lite för sig själv och trimma. Den här dagen i slutet av april 1994 var just en sådan. Löven hade precis börjat titta fram och i backen upp mot matsalen satt Anders Lindgrens döttar Lalla Granath och Eva Lindgren och drack kaffe bland blåsipporna. Anledningen till att jag ville rida ostört var Isacs ovilja att lyssna på mina förmodligen otydliga och dåligt timade hjälper, i mitt försök att få honom att böja på nacken.
Efter en halvtimme, då jag var betydligt svettigare än hästen, reste sig Lalla upp och kom lite ledigt gående ned till ridbanan. Med ett leende från hela ansiktet, typiskt för Lindgrenarna, sade hon:
”Synd att att inte pappa är här, han hade kunnat hjälpa dig att få hästen att dansa”

Jag minns hur irriterad jag blev. Vad skulle hennes gamla pappa kunna hjälpa mig med? Händelsen etsade sig ändå kvar i minnet och jag blev nyfiken på Anders Lindgren. Han var bosatt i USA just då, men de flesta jag frågade hade något minne relaterat till honom.
Tio år senare sitter jag på en smokingmiddag på Åsumsgården i utkanten av Sjöbo och har värdinnan Magdalena Hermelin till bordet. Det var flott bjudet och kul att se alla uppklädda vänner, med en något bättre hållning och kadens i steget än till vardags. Under middagen berättade jag för Magdalena att jag kommit på att jag inte kan rida. Eller rättare sagt, jag förstod att jag fuskade med mitt grundarbete, inte lyckades få hästarna självbärande, vackra, smidiga och välridna. Magda försökte övertyga mig om att det inte alls var så dåligt som jag ville påvisa, men jag höll fast vid min åsikt. Plötsligt utbrast hon:
”Jag vet vad du ska göra! Ring Anders Lindgren. Han har precis flyttat från USA till Lund och kan hjälpa dig!”
Det visade sig vara den bästa smokingmiddag jag varit på och jag kommer att vara Magda evigt tacksam!

Ivrig, morgonen därpå, ringde jag min pappa och berättade om händelsen. Han var en aning skeptisk.
”Du kan försöka, men förvänta dig inte för mycket. Anders är kunnig, men mycket speciell och lynnig. Med ditt hetsiga humör tror jag risken är stor för att ni blir ovänner”.
Jag ringde Anders, berättade om min nyvunna insikt och bad honom komma och titta när jag red.
Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Den bild jag skapat härrörde från bilder och rykten. Major Lindgren var för mig en gammal gubbe, uniform och armens ridhandbok. Kunde han verkligen lära mig något som jag inte redan kunde? Många frågor for genom mitt huvud, men den här gången var jag mogen för att vara ärlig och transparant. Redo att förnedras utan att försöka dölja mina brister. Tur var väl det, jag hade vid över trettio års ålder äntligen insett att jag hade tydliga kunskapsluckor i hästens gymnastisering.  Trots att jag tränat med farsan, morfar, Wiksell, Schultz, Fahlbrink, Berglund, Helde, Johansson på Brantshammar, Kyrklund, Tibblin, Jönsson, Bengtsson x 2, Gretzer, Henriksson, Fogh Pedersen, Lindstrand, Karlsson på Hovstallet, HP, Parmler, Morris, Pessoa, Eriksson, Voorn, Söderstrand (han lärde mig vad management är och mycket mer), Markne, Bilock, EKO, Essen, Fresk, Sloothaak med flera. Dessa fantastiska inspiratörer hade gett mig en grund och självkänsla att gå ett steg till i jakten på ridkonstens hemligheter. Sjukt pretentiöst, men sant.

Tillbaka till mitt första möte med Anders! Hans gröngulmetallicfärgade, handikappanpassande bil rullade in på stall Kumlatofta och han trixade elegant ut sin rullstol. Jag kände direkt att han hade något extra. Blicken och leendet som jag kände igen från Lalla i blåsippsslänten. Det fanns glöd i den gubben, man kunde fan i mig ta på det. Helt plötsligt infann sig ett lugn. Det var starkt, äkta och avklätt.
Jag visade stolt upp mina tre svårklasshästar Greve Molke, Kurage och Casa Grande. Anders studerade min ridning, men var väldigt förtegen. När jag var klar frågade han om jag inte hade några hästar med spring i benen. Han tyckte att jag hade visat upp tre ”trupphästar”.
Till slut ställde jag den oundvikliga frågan, som för mig var både känslig, jobbig och personlig.
”Vad tycker du om min ridning? ”
Han svarade lugnt och med en mycket trevlig ton:
”Din grundridning är så dålig att jag inte vet var jag ska börja”
Därefter åkte han hem. Märklig nog spred sig en varm förväntan inom mig. Fortsättning följer i nästa blogg.

Där konsten slutar tar våldet vid!

/Jens