Jag älskar när hon skrattar i sadeln

Att bo på en hästgård är verkligen något som involverar hela familjen. I den här familjen är de jag som i grunden var den hästgalna, något som verkligen gnuggat av sig på samtliga medlemmar. Precis som att jag har tagit grönt kort i golf och spelade några rundor per år tillsammans med min man, har han involverat sig i ridsporten. Numera hinner jag inte spela så mycket golf, men försöker att inte stå i vägen när han vill gå sina rundor under säsongen. 

För våra barn har ridsporten verkligen blivit en del i uppväxten. Det var inget de valde själv, shetlandsponnyn Vivi stod i stallet redan innan jag blev gravid, inköpt från Hippson-bloggaren Therese Nyman som sällskapshäst. Men att vi sedan fått döttrar som verkligen gillar hästar är något jag ser som en jackpott. Jag brukar skratta och säga att de kommer nog aldrig vilja se åt en häst när de blir vuxna, så jag får passa på att ge dem en stor dos häst nu. 


Numera är det en dotter i sadeln och en på höften.

Under januari fyller barnen 4 år respektive 1 år, så jag har ju små barn. Men i detta känner jag att, i alla fall den äldsta, har fått känna på kärlekssagan som heter häst. Shetlandsponnyn blev till åren och ville inte springa lika fort som Towe tyckte att styrfarten behövde vara, så då köpte vi gotlandsrusset Persilja. Lilla Vivi har vi lånat ut på obestämd tid till en underbar kvinna med egen gård. Där blir hon rejält bortskämd och agerar sällskapsdam utan några barn som vill trava fort. 


Towe älskar våra avelsston. Cajza, som hon kramar här, har hon ridit sen hon var i magen på mig.

I vardagslivet här vet barnen om att hästarna måste få mat, mockat och tas om hand. Towe hjälper gärna till så gott hon kan i alla moment. Och jag försöker få minnena till att bli varma, roliga och härliga från stallet. Är det inte galet hur man ser en liten tjej växa för varje dag och ta egna beslut, riskanalyser (någorlunda i alla fall...) och kunna ta hand om ett sånt stort djur som hästen är.


En av unghästarna på lösdriften tittar nyfiket på Elwira i vagnen medan jag ger dem hö i hagen.

Något som värmer i hjärtat är när barnen glatt skriker rakt ut. Det händer mest med den yngsta och då är det rejäla glädjeskrik för att hon ser hästarna. Den äldsta har börjat ta mer initiativ med sin ponny, häromdagen kom hon släpande på den tunga pallen. Hon skulle minsann hjälpa till att sadla.

"Kan själv!"

Vi har varit på lite pay and jumps med Persilja och Towe. Min bästa vän My ställer troget upp som ledare och springer med ekipaget när de hoppar 20 centimeter. Towe älskar det och är lite extra stolt när det är just My som leder, för mamma och pappa duger inte i det läget ;-) 
Och även om jag tycker det är superkul att se hennes stolthet när hon får en rosett så tänker jag på vad amerikanska hoppryttaren Reed Kessler sa i en intervju för många år sedan. Hennes föräldrar uppmuntrade henne till ridning genom att hänga upp små gosedjur och bilder som hon skulle rida till runt om på gården. På så vis fick hon öva på att styra och det blev en rolig skattjakt. Det har jag tagit med mig. Vi går på jakt efter påskägg från hästryggen, rider på julafton och många gånger vill hon rida hem till grannen för att hälsa.

Efter ett ridpass kan man leda sin häst, det har hon sett mamma göra.


Solglasögon på vid uteritt, inte för att det var sol utan för att skydda ögonen från regndropparna.



Denna dag ville hon inte ha sadel när hon övade på att styra mellan "pinnarna". 

Av alla minnen jag försöker skapa med hästarna och bus i stallet är det ett tillfälle som får mitt hjärta att stanna. Det hände i kväll. Då sitter Towe på ridbanan och travar runt. Helt plötsligt kommer ett högt och otroligt varmt skratt. Hon har riktigt kul! När vi tänkte att ridpasset skulle vara färdigt ville hon trava liiite till <3

Gud vad jag älskar när barnen skrattar i stallet och jag hoppas de vill vara med oss där nere i många år till!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby