Jag fick säga farväl alldeles för tidigt

Ett tag sedan sist. Men jag förlorade en av mina hästar i traumatisk olycka nyligen. Så min fina Nyholms July e Bon Coer - undan Derrydona F.2 *** e Londonderry- Rohdiamant- Iran.
Finns inte längre.
Det är aldrig lätt att ta bort ett djur, det absolut värsta jag vet. Men när det blir så traumatiskt.. så är det än värre.
Jag har bägge mina 1åringar på bete ca 4km hemifrån. Helt magiskt bete med egen å. Där jag arrenderat i flera år.
Åker ut och ska kolla till dem, som jag gör varje dag. Går runt i hagen och hittar dem inte…
Letar och letar, ringer grannen på andra sidan ån och frågar om hon ser dem. Då ser hon Lilly (fuxen) och jag börjar gå neråt i hagen, där jag ser den svarta (July) ligga ner mellan två stenar.
Jag får såklart panik, skriker rakt ut och brister ut i tårar, ringer grannen igen och ber om hjälp, ringer veterinären, och ber om förstärkning utav mark ägaren.
Vi springer neråt, hämtar vatten, hon vill gärna dricka, postivt. Vi gräver bort en sten, försöker svalka henne.
Veterinären kommer, sätter in dropp, smärtstillande och allt man kan göra.
Efter en stund försöker hon komma upp lite mer, och vi ser en gnutta hopp.
Mark ägaren kör fram lastaren och vi lägger band runt om henne för att kunna ställa henne upp o se om hon kan komma upp.
Vi lyfter upp henne, hon försöker inte ens ställa sig. Min sista gnutta hopp släcks ganska fort, och jag känner mig så ledsen, maktlös och förtvivlad.
Lägger henne nu på andra sidan för att se om det ev är så att benen kan ha somnat, i o med att vi inte vet hur länge hon legat där.
Fortsätter med smärtlindring, dropp, och tycker att hon blir lite piggare. Låter henne ligga på andra sidan ett tag, och sen försöker vi få upp henne igen. Men hon försöker inte komma upp överhuvudtaget. Och där släcktes mitt sista hopp, där vet också misstänker att något är skadat i rygg/nacken. Så hon fick somna in på plats. Hemsk hemsk upplevelse och så traumatiskt.
Min snälla inackodering kom med min transport, och jag fick lasta på min ettåring och åka hem med henne. Som nu får gå hemma med min 3åring.
Så ledsen och förtvivlad. Jag tror aldrig man vänjer sig. Men när det blir så traumatiskt. Usch vad jobbigt det är. Denna avkomman var den sista efter Donna, och jag hade tänkt behålla henne i avel.
Vila i frid finaste lilla svarta.