Jag kan sitta!

I ridblocket, som jag ju är i nu, har vi i dressyren fokuserat väldigt mycket på sits och inverkan. Mette har hjälpt oss att korrigera våra sitsar, och jag tror alla upplever en klar förbättring. För egen del märker jag störst skillnad när jag rider Lastrelli, för jag vet ju hur det kändes för ett par månader sedan, och det är stor skillnad jämfört med nu.

Allt går liksom mycket lättare.

Men som jag har studsat och skumpat på våra ridtimmar! Quick Nick är inte lätt att sitta på, och jag är inte ensam om att tycka det. Vi har haft två pass longering de två senaste veckorna, utan tyglar och stigbyglar, för att verkligen bara jobba med sitsen. De som hade Quick Nick kan intyga att man blev lite påmind om vad för lunch man ätit innan. Inte helt bekvämt alltså.

Därför blev jag inte så lite förvånad, men glad, när jag idag helt plötsligt kunde sitta ner och rida med i rörelsen. Ryggen gungade rätt bekvämt och jag kunde komma till ridning med en helt annan inverkan. Det blev som en ny häst, vad var det svåra?

15 dressyrpass med honom, och på det 16:e så gick det helt plötsligt. Så idag har jag gått runt och varit sådär töntigt glad, det är ju bra roligt när det går framåt!

Efter föreläsningen i genetik spurtade jag hem för att göra i ordning Lastrelli, och sedan bar det av ner till Wallenberghallen igen för ännu ett dressyrpass för Mette. Troligtvis var det vår sista träning, antingen så flyttar han hem i helgen, eller under nästa vecka. Min lilla stjärna var jätteduktig, han är helt underbar att rida när han är på topp. 

Usch och fy, det här kommer ju bli jättetomt.