Jag klarade utmaningen!

Fotograf: Emelie Welander

Tänk att jag tog mig från att vara den livrädda tjejen för ett år sen, hon som valde att kasta sig ut i bloggandets värld.

Livrädd över att jag varken skriver korrekt eller riktigt, en särskrivandets drottning, så bestämde jag mig för detta.

Jag bjöd automatiskt in vänner, familj, ovänner, otrevliga människor och en hel hög med allvetare i min vardag.

Alla hade då tillgång att kritisera det jag gör, vare sig jag vill det eller inte.

Varför gjorde jag det?

För att jag helt enkelt ville utmana mig själv, samtidigt som jag bara läste bloggar där översittartonen är alldeles för hög.

Det finns människor som har samma tankar, rädslor och utmaningar som jag själv, men ingen vågar erkänna det.

Man måste inte veta allt, utan lär sig nya saker varje dag.

Livet går upp och ner i vågor, man får gråta ena dagen och andra dagen känna glädje. Svårare än så är det inte!

Vet ni vad som hände i söndags?

Den blyga tjejen som gömmer sig bakom trädet fick för en sekund känslan av att vara såhär:

Fotograf: Emelie Welander

Det händer inte ofta!

På tävlingen i söndags så kom en för mig okänd ryttare fram. Hon berättade för mig att hon tycker om bloggen och såg fram emot att få se Cajza i verkligheten.

Där stod jag som ett fån!

Första tanken var att hon måste tagit fel på person, men hur många kan det finnas som kallar sina hästar för Cajza? (Jag tror tom att jag tittade bakom mig, kanske pratade hon med någon annan?)

Jag blev så glad! Den här personen tar sig mod och berättar för mig hur bra blogg jag har. Jag blev minst tre centimenter längre och mitt hjärta blev helt fyllt av stolthet.

Eftersom jag blev helt till mig och egentligen ville ge henne en stor kram (tur för henne att hon satt på hästen) sträckte fram handen och presenterade mig.

Men hallå! Jag tror nog att hon vet vad jag heter?? Löjliga Annelie!

Men jag blev verkligen så glad och ville verkligen visa min tacksamhet!

Jag gick i mål där, just där vi stod. 

Tjejen som började blogga för att utmana sig själv och sin största skräck. Hon fick bekräftelse ansikte mot ansikte att hon verkligen inspirerat någon i vardagen.

Återigen: Tack Kristin, du gjorde inte bara min dag, du gjorde verkligen hela min vecka!

Regnet öser ned utanför kontorets fönster, men det spelar inte mig någon roll.

Just nu är jag glad över att jag gick emot råden om att jag inte skulle blogga. Att jag stod emot alla elaka tungor som pratade, de som skrev fula kommentarer och att jag alltid är mig själv i bloggen.

Känns inlägget som att jag nu kommer sluta blogga?

Inte en chans! Vi har ju bara börjat resan mot Falsterbo, och sist jag kollade så skulle vi dit tillsammans? Eller hur?!!?

/annelie