Jäv(ligt) besvärligt

I en sådan liten värld som den svenska hästvärlden är, så är risken för jäv aldrig långt borta. Det är en sak att den som äger en ridanläggning inte får sitta i ridklubbens styrelse, eftersom det utan tvekan är jäv, men det finns ju så många andra gånger då frågan om jäv är lika befogade.

I hoppningen är det väl oftast okej. Det är trots allt nedslagen som räknas, och inget jäv i världen kan få bommarna att ligga kvar om hästen sparkar i dem. Visst, man kan säkert få några fördelar med starttider och annat om man är bekant med arrangörerna, men på det stora hela så spelar det mindre roll.

När det kommer till dressyren så blir det genast knivigare. Oavsett om vi vill det eller inte så påverkas våra intryck av våra känslor. Man kan ju tycka att en film är fantastiskt bra bara för att den stämde in på ens egen sinnesstämning för stunden, och tvärtom kan man tycka att en bra film är skitdålig av precis samma anledning.

Johan Iversen slutade blogga för att han tyckte att hans bloggande påverkade hans hästars bedömning. Jag har ingen aning om det verkligen var så eller inte, men det är tråkigt att han ens tänker den tanken. Till viss del kan jag förstå honom, för jag har samma tankar vad det gäller mitt eget bloggande och Lillemans framtida bedömning på dressyrbanorna.

Att en tränare inte får döma sina elever är reglerat i TR, men hur kan man värja sig emot allt det där andra? Att domaren är bästa vän med ryttaren som rider, eller har fött upp hästen som denne sitter på? Det går helt enkelt inte veta att bedömningen allt igenom är korrekt, inte ens domaren själv kan med säkerhet veta att dennes känslor for ett visst ekipage inte påverkar bedömningen. Det mänskliga sinnet är bedrägligt.

I en så liten värld som den svenska hästvärlden är så kan man inte reglera bort alla eventuella band som kan finnas mellan ryttare, häst och domare. Det finns helt enkelt inte nog många domare, ryttare och tävlingstillfällen för att kunna göra det. Jag är helt säker på att alla domare hela tiden strävar efter en så korrekt bedömning som det bara är möjligt, frågan är bara om det är bra nog?

På det stora hela så kanske det inte ens spelar någon roll. Om man blir korrekt bedömd i nio av tio tävlingar så kanske det räcker? Världen är inte rättvis någonstans ändå, och att tro att hästvärlden skulle vara den enda plats på jorden där fullständig rättvisa rådde känns både naivt och ganska korkat.