27 juni 2015, 00:13

Juni var inte vår månad.

Det är konstigt med tomma boxar och hästar som nyss var här. Speciellt när de som verkligen utmärkt sig försvinner. Sofarsogood, Sophie, var stallets superstar och mittpunkt, som sig bör med hennes meritlista. Det mesta var ordnat för att passa frökens vilja som ju var ganska egen. Hon klarade inte operationen efter skadan hon ådrog sig i Italien i våras, och som vi saknar henne. Att hon inte skulle kunna komma tillbaka till tävling visste vi, men hon var så värd ett bra pensionärsliv. Det är konstigt med namnskyltar som tas ner och fyrbenta vänner som inte finns mer. Jag vänjer mig aldrig vid det.


Men det kommer nya dagar, och veckor. Ändå. Nya hästar att förvalta och utveckla, jobbet fortsätter, planer får ändras. Knappt två veckor efteråt befann vi oss i Phöben utanför Berlin, en fint arrangerad tävlingshelg gick mot sitt slut, och jag var trött men väldigt glad. Lyckopillret heter No Deal xx och vi hade just hoppat en fin och felfri runda i hans enstjärniga debut. Jag och Emma klappade om vår duktiga fyrbenta kompis som kämpat väl i helgen.


Vi var egentligen på väg mot stallarna men stannade till för att se Malin och nyförvärvet Archie som startade några minuter efter mig. Och vi kunde varken förstå vad det var vi såg mitt framför oss, eller tro att det var sant. Men Archie föll över ett hinder, och några minuter senare var allt över. Jag har aldrig tidigare sett en häst drabbas av aortablödning, men med största sannolikhet var det vad som inträffade strax innan hindret, vilket orsakade fallet. Obduktionen får ge det slutliga svaret. Att kroppspulsådern brister är förstås förknippat med ansträngning, men det här skedde alldeles i början av banan, i ett lugnt tempo på en häst i god form. Finns det en försvagning på aortan är det som en tickande bomb, precis som på oss människor, och det hade kunnat ske i princip när som helst. Det gör inte det hela mindre dramatiskt och chockerande för alla inblandade. Resan hem blir lång med en häst mindre i lastbilen. Vi som hade fått vår beskärda del av tragedi den här månaden. Verkligheten slog oss ännu en gång hårt i huvudet och upplyste oss om hur skört allting är. Två hästar på två veckor är hårt.


Och trots att solen banne mig gick upp dagen efter ÄNDÅ, och att hela händelsen var mycket olycklig, så går tankarna kring de risker man tar och insatsen vi gör. Och det känns ironiskt att ha diskuterat säkerhet i förra inlägget, men allt jag skrev där står fast. Vi måste göra allt vi kan med de medel och metoder vi har, men i slutändan är vi ändå tvungna att acceptera olycksrisken, eller avstå. Det är ingen som blir uppäten av hajar på land, men vill man se allt det fina under ytan får man leva med att det kan hända. Vi får inte ner den till noll vad vi än gör. Inte med hästar, inte i någon disciplin. Vi kan göra vad vi kan för att närma oss, men den blir inte noll.


Jag jämnar ut mina egna odds genom att inte titta på telefonen när jag kör bil och lämnar de tankarna där. Hästarna får allsidig träning, daglig utevistelse i stora gräshagar, flera av de yngre går ute dygnet runt i grupp samtidigt som de är i träning - däribland vår femåriga landeschampion Editha, som blev bästa terränghäst i Holstein med chefen för ett par veckor sedan. De är korrekt utfodrade, får bra hovvård, långsiktig utbildning, snabb veterinärvård när det behövs. Det är inget dåligt hästliv. De gillar sina jobb, vi gillar vårt, och vi gör allt vi kan för att de ska må bra. Allt vi kan.


Men juni var inte vår månad. Det var bara så.






ANNONS: