Kentucky Horse Park

På plats i Lexington, Kentucky.  Resan från karantänen till tävlingsplatsen var en upplevelse i sig vill jag lova. Lastbilarna här är inte det vi är vana med hemma i Europa och nu så här i efterhand måste jag säga att vi i svenska laget är väldigt glada över att vi hade en hästskötare på varje häst under karantänen - och på resan hit också.<
 
Resan tog cirka 1 timme och 15 minuter och vi stod inne med hästarna i lastbilen hela tiden. Hästarna står uppbundna, men utan någonting framför sig och bara ett litet mellanrum till hästen framför - som står mitt emot. Vi hade svenska lagets hästar i en lastbil vilket då blir fem stycken, men dom berättade för oss att man kan få plats med 12! Vi frågar oss HUR?

Isaac och jag.

Isaac och Erbblume.

 

Alla var lika glada över att äntligen få lämna karantänen.

 

Väl framme fick vi lastat av hästarna och våra saker, och hästarna fick komma in i sina boxar som så snällt Jonas, Kattis och Annika ströat upp åt oss. Vi gav hästarna lunch, packade upp våra saker och försökte komma i ordning. Som tur är har vi hästskötare fått en golfbil att köra runt i då ALLT ligger väldigt långt bort. Det är verkligen stort här och att bara gå från stallet till vårt matställe, där vi äter frukost, lunch och middag, skulle ta oss cirka 15 minuter. På eftermiddagen tog vi ut hästarna på en ridtur eller longerade. Jag red Isaac, för han var så himla pigg och blir ännu vildare när man longerar, man vill ju inte ta några risker.
 
Så när vi var klara på kvällen skulle vi ta oss till vårt boende. För det första är det ännu längre bort, 10 minuter med lilla golfbilen och minst 30 minuters gångavstånd.
Men i alla fall, vi fick våra nycklar och våra kit med täcke och filt, vi skulle få bo i några trailers. (Vi visste som tur var från rykten att boendet inte alls skulle vara bra, men man försöker ju alltid att tänka positivt.)
 
Nu hjälpte inte längre det positiva tänkandet, som vi bor är det hemskt. Intryckta 3-4 stycken i en liten trailer utan vatten är inte så kul under två veckors tid. Som tur är fick vi i det svenska hopplaget i alla fall bo tillsammans, så vi känner i alla fall varandra. Så i min lilla trailer är det jag, Sara och Malin.
Nu är det inte så att vi är kräsna på något sätt, men kom igen - detta är ett VM och varför ska vi hästskötare bli behandlade som något andrahandsval? Det är verkligen inte okej. Dock ett stort tack till svenska förbundet och Annika, som i alla fall gör allt hon kan för att vi hästskötare ska ha det så bra som möjligt.

Infarten.

 

Nej, nu börjar det svalna av lite och det är dags att gå till stallet, kolla till hästarna och lägga på mer täcken - för det är verkligen ingen sommarväme här på natten eller morgonen. Riktigt kallt, bara sju grader i morse. 
 
Så vi hörs säkert imorgon igen nu när vi fått i gång internet!
 
Ida Lövgren