Kliar det i hjärnan och skaver i själen?

Då kan du ha drabbats av den okända folksjukdomen kognitiv dissonans! 

Så skulle det i alla fall kunna uttryckas på kvällstidningsspråk. Kognitiv dissonans är ett socialpsykologiskt begrepp som beskriver det obehag vi upplever när våra känslor, värderingar, idéer och beteenden inte stämmer överens med varandra. Det ger upphov till en psykologisk stress som är obehaglig för oss och som vi gör allt möjligt intressant för att komma undan. 

Ett typiskt scenario för kognitiv dissonans är när vi presenteras med nya fakta eller nya idéer som inte stämmer överens med det vi tidigare känt till. 

Om det handlar om något där vi lagt ned mycket tid, känslor och/eller  pengar så blir det ofta svårt att förhålla sig till ny kunskap som går emot det vi tidigare trott. Jag minns t ex min mammas förnärmade fnysningar när jag kom hem från BB med min förstfödda och inte ville att hon skulle ha talkpuder på bebisrumpan, det skulle vara bröstmjölk och luftning hade barnmorskorna lärt mig! Nu är det 20 år sedan jag senast hade blöjbarn så det är säkert nya rön igen. Är kanske talkpudret tillbaka? Jag hoppas så klart  att jag inte kommer att huffa och puffa som min mor om det blir aktuellt med barnbarn någon gång, men säker kan en inte vara när det gäller kognitiv dissonans. 

Vi är många som har ägnat en stor del av vårt liv till att bli riktigt bra på att träna häst med negativ förstärkning innan vi kom i kontakt med belöningsbaserade metoder. Som hästmänniskor bygger vi vår självbild på att vara duktiga och inkännande människor som alltid ser till vår hästs bästa. Då kan påståenden som att träning med tryck/eftergift (dvs  negativ förstärkning) alltid innebär ett inbyggt hot om upptrappning av obehag/smärta vara väldigt provocerande. Bara tanken på att det går att träna häst på ett helt annat sätt än det jag ägnat massor av tid och energi åt att bli bra på kan kännas störande. Påstås det dessutom att hästarna föredrar andra sätt än mitt sätt att träna om de får välja, när JAG alltid varit en sådan som bryr sig om hur mina hästar mår och har det, ja då kan det bli jobbigt med motstridiga tankar i huvudet. Det vanliga är då att vi värjer vi oss mot den kognitiva dissonansen som uppstår genom någon av dessa fyra strategier. 

1. Ändra en av tankarna. T ex kan jag bestämma mig för att tro att det inte finns tillräckligt med belägg för att hästar föredrar att bli tränade med positiv förstärkning. 

2. Ändra på mitt beteende. T ex bestämma mig för att träna belöningsbaserat i fortsättningen. 

3. Lägg till en eller flera nya tankar. Jag kan t ex lägga till en ny tanke: Att träna med tryck/eftergift är kanske inte så roligt för hästen men jag kompenserar genom att ha så fin relation till mina hästar och de älskar det vi gör, så det gäller inte just mina hästar.

4. Bagatellisering/förnekelse. Minska betydelsen av inkonsekvensen mellan de båda tankarna. Jag kan säga till mig själv och andra att det kommer nymodigheter hela tiden men jag gör som jag alltid har gjort och mina hästar har alltid mått bra så varför ändra på något.

Om jag väljer strategi nummer 2 så kommer det också att innebära att jag åtminstone i början har svårt att tolerera att andra väljer någon av de andra strategierna. När vi måste välja har vi nämligen alltid ett behov av att rättfärdiga det val vi gjort. Speciellt om det är ett val som innebär stora beteendeförändringar hos oss själva. Tänk bara på hur det kan låta när du ska äta lunch med en vän eller kollega som precis börjat med något nytt kostprogram. För att förstärka känslan av att ha gjort rätt val vill vi gärna övertyga fler i vår omgivning om att göra samma val. Nyfrälsta predikanter och bakåtsträvande förnekare samspelar dåligt och det kan verkligen vara omöjligt att mötas på mitten. En fin grogrund för hetsiga debatter där ingen ändrar åsikt och som bara resulterar i ställningskrig. 

Min personliga väg in i belöningsbaserad träning kom först via hundarna. En skulle ju kunna tro att någon som studerar på psykologprogrammet och har tillgång till all möjlig forskning kring beteendeförändring och inlärningspsykologi ganska snabbt och enkelt skulle anpassa sina metoder till det som har mest forskningsstöd.  Men så enkla och rationella är inte vi människor! Dels påverkas vi som sagt av den investering vi gjort i att göra på ett visst sätt under längre tid. Vi vill också värja oss mot de skuld- och skamkänslor som uppstår när vi konfronteras med insikten om att vi tidigare gjort sådant som varit smärtsamt, obehagligt eller ohälsosamt för våra djur. Slutligen har vi svårare att ändra oss om vi befinner oss i miljöer där det finns ett socialt tryck att alla ska göra på ett visst sätt. Så jag ägnade mig åt strategi 1, 3 och 4 och fortsatte träna hund med en kombination av belöningar och korrigeringar ännu ett bra tag. Tills dess att jag fick barn. Då gick det inte längre att värja sig mot skavet i själen kring korrigeringarna. Ville jag verkligen att barn skulle se och därmed lära sig det här? Kliet i hjärnan ökade - finns det andra sätt? Hur gör en då? Så jag gav mig iväg på min första klickerkurs och sedan var det kört. Jag gick all in på strategi 2, letade upp alla utbildningar jag kunde hitta, utvecklade fullt frälsarkomplex och sa upp mig från psykologjobbet för att under några år jobba på heltid med att utbilda andra hundmänniskor i klickerträning!

Trots att synvändan nu redan var gjord så tog det ändå längre tid att fullt ut bli belöningsbaserad även med hästarna. Vi hästmänniskor har en livslång träning i att hantera skavet i själen med allehanda omskrivningar, bagatelliseringar och förnekelser. Vi pratar om hjälpgivning och inverkan i stället för negativ förstärkning och straff. Vi beskriver hästar som lata, fjantiga eller att de har olater i stället för att överväga om träningen och hästhållningen passar hästens behov. I vissa kretsar får en inte säga spö eller pisk, det heter stick, pekpinne eller är en förlängd arm. Vi är ofta tvärsäkra på att hästen inte är rädd eller har ont utan bara krånglar fastän vi i studier  har visat oss vara dåliga på att avläsa stress och smärta hos hästar, även när vi har lång erfarenhet.

Antagligen för att vi från unga år tränas i att bortse från hästens signaler. Om hästar kunde skrika eller gny som hundar när vi gjorde dem illa kanske hästträning sett annorlunda ut? Då hade det kanske inte hjälp att ridspöet är glittrigt när vi vill lära ett litet barn att använda det? 

Att få genomslag för nya idéer och forskningsresultat är extra utmanande i en konservativ, traditionell miljö med starkt grupptryck, och därför tar det sådan tid. Som kollektiv betraktat rör vi oss väldigt långsamt mot bevisat hälsosamma saker som mer utevistelse i större hagar, mer grupphållning, lösare nosgrimmor, mer bettlöst, senare avvänjning av föl, osv. Här berättar t ex  Jenny Yngvesson från SLU om hur svårt det kan vara att få oss att ändra på vår hästhållning. 

Men att känna till fenomenet kognitiv dissonans och vara lite utforskande kring vad som händer i psyket  när information, påståenden eller nya forskningsrön  upplevs som störande och provocerande kan hjälpa oss förstå både oss själva och varandra lite bättre. Kanske hjälpa oss ha mer tålamod med varandra när vi tycker olika.

Vilka strategier använder du just nu för att hantera det som skaver? 

Följ gärna föreningen BHIS på sociala medier även om du bara är lite nyfiken! Vi heter Belöningsbaserad Hästträning både på Facebook och Instagram