Kvacka är inte bara något som ankor gör - gästblogg om första sommaren som veterinär

Min historia som veterinär första sommaren, kvacksommaren.

Jag har som Izabellas och Karros vän fått det så ärofyllda uppdraget att skriva i deras blogg om min första sommar. Jag och Izabella är kursare och har under de senaste åren blivit nära vänner.

Jag jobbade min första sommar som veterinär på distrikt i Vara. Att jobba sin första sommar på distrikt kallas i veterinära sammanhang för att ”kvacka”. Ett lite konstigt ord faktiskt då det ju snarare är ett ankläte. Många börjar sin veterinära bana på just kvacken.

Vara är ett distrikt mellan Skara och Allingsås. Att jobba på distrikt innebär att man utgår från en station och alla har en varsin bil som man åker ut med till de resor som blivit inringda på telefontiden under morgonen. Det kan nog utifrån sett se ut som ett ensamarbete men det är verkligen inte det. Jag hade stort stöd av mina kollegor som var otroligt hjälpsamma och förstående.

Mitt distrikt bestod av resor till kor (mest mjölkkor) och hästar. Jag hade en veckas introduktion där jag åkte med en erfaren kollega (tack Stina!) och fick göra allt med uppbackning och peppning. En otroligt lärorik vecka. Sen närmade sig den första måndagen… Söndagen innan gick jag en lång promenad och lyssnade på bra, peppande musik och försökte hitta ett inre lugn trots att alla tankar gick på högvarv. Sen kom så min första dag på jobbet. Mina resor den dagen var rätt många men ändå lättare saker. Mest rutinfall och vaccinationer. Helt lagom med andra ord.

Sen satt jag helt plötsligt där. Efter år av drömmar, längtande och tårar. Efter 5 års stenhårt pluggande, ännu fler tårar och samtidigt otroligt mycket glädje sitter man så där ensam i en bil och ska ut och jobba. När jag rullade ut från stationen var jag till lika delar världens lyckligaste som världens mest nervösa. Tänk om jag inte skulle kunna någonting alls? Tänk om ingen skulle tycka att jag var duktig? Många frågor och tusen tankar. Den tredje frågan är hur i hela friden ska jag hitta till alla. En dag hade jag fått en jättebra vägbeskrivning som enligt hästägaren var ”idiotsäker”. Det var bara att köra rakt fram på vägen. Men här hamnade jag:

Att få åka hem till djurägare. Att få hjälpa dem när det är som allra mest akut. Det är verkligen otroligt roligt och givande. Alla ni som någon gång haft en häst hemma med kolik, sårskador, fång eller kanske till och med en fölning kan nog dra er till minnes hur det känns när bilen rullade in på gårdsplanen. Att få göra allt man kan, med de resurserna man har, är fantastiskt. Att jobba på distrikt innebär också som många av er vet att jag jobbade jour. Det kan innebära att man inte får sova något alls. Djurägare kan ringa när som helst, dag som natt. På något sätt är det djurägarna som ringer mitt i natten som påverkar en mest som veterinär. Då behövs verkligen min hjälp och tacksamheten är så stor när jag kommer ut och gör det allra bästa jag kan.

Men det går inte, hur mycket man än vill, att rädda alla. Jag ska här ge er några korta berättelser av fall jag stött på under sommaren. En av de patienter som påverkade mig häst som hade fått lite ont i magen, enligt ägaren. Det här var en lördag på min första jourhelg. Jag kom ut på eftermiddagen då dagen innehöll många andra mer akut sjuka djur. När jag kom fram insåg jag att hästen hade akut kolik. Akut kolik kan hos vissa djur ge ett mer inåtvänt uttryck där hästen snarare bara stod helt förstelnad av smärta än kastade sig runt i boxen. Efter mina undersökningar konstaterade jag dock kolik av ett mycket akut slag. Eftersom hästen inte alls blev bättre av någon sorts smärtlindring och dessutom hade stopp i utflödet från magsäcken bestämdes det att den skulle få somna in.

Jag har själv egna hästar. Den äldsta, min första shettis Greger går nu, 23 år gammal, fortfarande hos mina föräldrar. Jag kan så enkelt förstå den chocken och sorgen som uppstår som ägare till en sådan häst. Att säga farväl till sin allra äldsta vän och följeslagare är otroligt tungt.

När jag en månad senare besöker djurägaren igen för en annan häst får jag veta att de kunnat begrava hästen hemma på gården. Att alltid vara professionell i sitt arbete är inte alltid lätt men min uppfattning är att jag som veterinär aldrig ska börja gråta. Att krama om och vara ett stort stöd är det viktigaste och enda rätta jag kan göra. Men när ägaren berättar om gravplatsen och om hur glad hon var att jag kunde hjälpa dem fick det mina ögon att tåras. Där blev jag helt övertygad om att jag har världens bästa jobb, trots allt.

En annan fantastisk känsla är att var med vid förlossningar. Att kämpa, lägga kalven eller fölet till rätta och hjälpa den blivande modern med sitt tuffaste jobb är en gåva. När sedan jag tillsammans med djurägare dragit ut en nyfödd och de skälvande, väntande sekunderna innan jag ser att det lever känns som flera minuter. Men så börjar den lilla kalven ta sina första andetag i livet. De skakar lite och kisar med ögonen. Jag har varit med och på ett sätt skapat ett nytt liv. Även då kan mina ögon tåras och lyckan är total.

Sommaren gick otroligt fort. De snabbaste 10 veckorna i hela mitt liv. Att arbeta som veterinär i fält är hela tiden en utmaning. Den ena dagen är ALDRIG den andra lik. Utvecklingen som veterinär och som människa har denna sommar varit enorm och jag skulle aldrig velat ha det här ogjort.

Nu väntar nya äventyr i mitt yrkesliv. Var den vägen kommer gå är ännu oklart men min magkänsla (den enda känslan man helt kan lita på) är att det kommer bli jättebra vad som än händer. Vi får se om vi ses i framtiden!

Tack och stor kram till er alla,

Anna Sjöblom