Kvällen före operationen

Jag är inskriven och inlagd på sjukhuset nu.

Operationen blir av tidigt i morgon och det är märkligt hur tyst det kan kännas i ett rum som egentligen aldrig sover.

Jag är nervös.

Och jag vill verkligen inte vara hemifrån.

Det är två känslor som går parallellt i mig just nu. Rädslan inför själva operationen – att lämna ifrån sig kontrollen, att somna och lita på att andra tar över. Och samtidigt sorgen och oron över att inte vara i min trygga miljö, hemma där kroppen och huvudet vet hur man ska andas.

Efter operationen kommer jag ligga ett dygn på uppvaket.

Det känns både tryggt och skrämmande på samma gång. Tryggt för att jag vet att jag kommer vara under ständig uppsikt, med personal nära hela tiden. Skrämmande för att det innebär ännu mer väntan, ännu mer avstånd från det som är mitt hemma.

Hemma finns också mina hästar.

Dux, Romeo och Mirum.

När tankarna rusar i kväll försöker jag se dem framför mig – hur de möter mig med sina blickar, lugnet i stallet, doften av hö och känslan av att tiden saktar ner. De är en del av min trygghet, av min vardag och av det som väntar på mig när detta är över. Bara tanken på dem hjälper mig att hålla mig förankrad.

Jag försöker påminna mig om att det är okej att känna allt detta. Att det inte betyder att jag är svag eller otacksam för vården, utan bara att jag är människa. Att behöva opereras är en utsatt situation, oavsett hur många gånger man varit i vården tidigare.

Personalen här är lugn, professionell och närvarande. Jag vet att jag är i trygga händer, även om hjärtat inte alltid hänger med i den vetskapen. Det är ofta tiden före som är svårast – när tankarna får för stort utrymme.

I kväll försöker jag ta en stund i taget. En minut, ett andetag, ett litet ankare tillbaka till lugnet. Jag tänker på hemma. På stallet. På hur det känns att lägga handen mot en varm hästhals. På att varje timme som går också är en timme närmare allt det där igen.

Jag skriver detta för att minnas. För att sätta ord på det som annars bara snurrar inuti.

Och kanske också för att någon annan som läser ska känna: jag är inte ensam i det här.

Nu är det kväll.

Snart natt.

Och i morgon börjar nästa del – ett dygn i taget.