Lägesrapport från sjuksängen

Tiden går både fort och sakta. Det har nu gått sex veckor sedan olyckan. Om jag tittar hela vägen bakåt så har utvecklingen varit stor, men från dag till dag känns det som det går i snigeltakt. Men jag är verkligen inte mest sängliggande längre och den värsta smärtan har ju lagt sig. 

Jag har varit på ny skiktröntgen och uppföljande läkarbesök. Läkningen går enligt plan. Jag håller på att fasa ut det tunga artilleriet smärtstillande, men där fick jag bakslag förra veckan. Nu gör jag ett nytt försök denna vecka i stället. Den här upplevelsen lär mig mycket om smärta och hur vi påverkas av att ha ont, både fysiskt och mentalt!

Jag har precis börjat träffa en fysioterapeut och fått bra övningar att jobba med hemma. En hästtjej, vilken lyckträff! Skadan jag fick, en burstfraktur i ländryggen, är så vanlig bland hästfolk att ordet ryttare till och med finns med i diagnoskoden. Nu red jag ju inte, men landade ändå så olyckligt att kotkropparna klapprade ihop. Jag är väldigt nyfiken på hur andra hästmänniskor jobbat med sin rehabilitering efter burstfrakturer och hur de lyckats ta sig tillbaka till hästarna och träningen. Så om någon har några tips på det temat tar jag gärna emot! 

Väldigt mycket har hittills handlat om att ta sig från den ena dagen till den andra utan att få allt för mycket ont, men den senaste veckan har mycket blivit lättare och jag kan vara mer aktiv utan att få ont.

Hushållsarbete är fortfarande snudd på omöjligt! Matlagning innehåller så många lyft och vridmoment. Om jag ska lyfta något behöver jag hålla det nära kroppen, så katten går bra men inte en kastrull potatis! 

Att sysselsätta mig när jag mest måste ligga ned och dessutom saknat koncentrationsförmåga pga medicinerna har varit en utmaning. Jag har sett såå mycket skräp-tv! Eftersom jag sällan tittar i vanliga fall finns det mycket att välja på! Men jag hoppas att utfasningen av smärtpillren ska göra mig lite skarpare i skallen igen så jag kan göra lite mer intellektuellt stimulerande saker som att läsa en bok! 

Sitta orsakar snabbt smärta. Det är mitt största orosmoment inför att börja jobba 50% om några veckor. Mitt jobb består av väldigt mycket sitta i samtal, sitta i möten, sitta och testa. Gå omkring med kryckor eller ligga ned är ryggens bästa lägen, men jag vet inte om vare sig den liggande eller den vankande psykologen är någon hit för klienterna? 

Bilkörning är ju inte heller aktuellt så länge jag inte har fullgod rörlighet och smärtfrihet och kan hantera alla trafiksituationer. 

Det är frustrerande att inte kunna ta sig någonstans utan hjälp, men jag har folk runt mig som ställer upp utan att knota. 

Jag längtar väldigt mycket efter den dagliga kontakten med hästarna. Det hade varit fint att ha dem nära och kunna gå ut och prata med dem. Samtidigt är det en himla tur att de fortfarande är inackorderade i lösdrift  med fullservice. Hade jag haft dem hemma hade jag varit ännu mer beroende av att få hjälp varje dag och det hade blivit tungt för mina närmaste. 

Dunnit med min syster fotograferad av mitt syskonbarn. 

Jag har fått hjälp av min vuxna dotter och min syster att ta mig till stallet och få vara med hästarna flera gånger de senaste veckorna. Jag är så tacksam över det! Det betyder enormt mycket.  När jag är där glömmer jag lätt bort det som gör ont. Vilket kanske inte alltid är bra för kroppen men säkert helt bra för själen! 

Första gången jag kom till stallet med mina kryckor så var hästarna väldigt avvaktande. De brukar ju alltid komma till grinden så fort de ser eller hör mig, men nu stannade de på 50 meters avstånd och tittade. Rörelsemönster är viktiga för hästar och de kan känna igen varandra och oss på långt håll genom hur vi rör oss. Nu fick jag gå längs med staketet och småprata tills de var säkra på att det här nya rörelsemönstret verkligen tillhörde mig. Unna var så klart lättast att övertyga medan Dunnit var skeptisk till kryckorna och tog längre tid på sig. Dunnit har alltid varit avvaktande till föremål folk håller i. Att vi till slut fick till handhållna targets med henne var en arbetsseger och tog över ett år från det jag köpte henne. Nu behövde hon lite extra tid att acceptera mina nya tillbehör. Jag har faktiskt lyckats göra några små övningar med henne på ridbanan utan kryckor också. Hon är helt ok med att jag använder henne som hjälpmedel om jag behöver stabilisera mig lite. Jag gillar ju att tantsäkra mina hästar så hon har redan en förstärkningshistorik på att jag håller och hänger på olika ställen på hennes kropp  för stöd. 

Unna håller huvudet bort från matbelöning. Svårt att fota med kryckor, så det blir inte så mycket dokumenterat.

Jag känner mig också helt trygg och bekväm runt Unna trots det som hände. Hon är en väldigt samarbetsvillig ung häst som verkligen vill göra saker tillsammans med människor. Självklart försöker vi maxa säkerhetstänket och på alla sätt undvika trigger stapling när jag ska vara med henne en stund. Jag är ju just nu extra känslig för minsta knuff. Vi, eller rättare sagt mest min dotter som tagit över hennes träning nu, lägger också extra fokus på att förstärka lagom avstånd och position i förhållande till människan. Typiskt bra unghästgrejer som vi jobbade med även innan, men som nu får extra fokus en tid.

Föreningsarbetet i BHIS tuffar på i trygga händer hos resten av styrelsen.

Nästa viktiga deadline är den 6 september som är sista ansökningsdag för höstens ungdomsstipendum. Stipendiet delas ut till en person som fyller högst 18 år under innevarande år och som vill få ekonomiskt stöd att träna för en belöningsbaserad tränare. Maxbeloppet är 2000kr och ungdomen som får stipendiet  har sedan 12 månader på sig att använda det. För att kunna söka stipendiet behöver ungdomen vara medlem i föreningen, och det går bra att bli det i samband med ansökan. Den tränare som ungdomen vill träna för behöver också vara medlem i föreningen samt inneha F-skattsedel. Tränare som uppfyller de kraven finns på Tränarlistan på hemsidan. Där finns också ansökningsformulärför den som vill söka stipendiet. 

Tipsa gärna unga personer i din närhet som skulle kunna vara intresserade! 

Ebba och Hottis på den tiden de var ungdomar. Blå rosett är första pris i quartersammanhang kan vara värt att tillägga !