Lämnar över stafettpinnen – och minns tillbaka

Tillbaka i ett kallt Europa.
  
Hej!
  
Jag har återigen tagit mig över Atlanten, denna gång till Liége och Gregory Wathelets nybyggda stall. Där vi nu ska ha vår nya bas och träna och tävla tillsammans med honom. 
Vårt stall är ännu inte färdigt, så just nu står vi tillsammans med de andra. Men när allt är klart kommer vi att ha eget stall och allt därtill, och lägenheter till oss ovanpå. Just nu bor jag i en jättefin lägenhet ovanpå det stall där vi nu ska ha hästarna. 
  
Jag har bara med mig en häst just nu, två andra kommer nästa vecka och sen resten av gänget i april. Jag har bara kommit över nu för att Catherine fick inbjudan att rida U25 i Paris i helgen med Z Canta. Jättekul på alla sätt att få träffa alla på den här sidan vattnet och att vara i samma tidzon som familjen. 
Jag och Kitty flög över i torsdags. Denna gång var det bara fem hästar med på planet och vi vara fyra groomar, så jag hade bara Kitty att ta hand om. Flygresan gick ganska smidigt, även om allt tar sin lilla tid.
  
Att lämna Florida lite tidigare än vanligt gör inte så mycket, om det inte hade varit för att det är så himla kallt. Jag tyckte alla berättade så fint för mig att det snart är vår och inte alls är så kallt längre!?  Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid värme, men hur lång tid det tar att vänja sig vid kyla. Eller så kanske jag bara pratar för mig själv.
  
Något annat som är jättekul är att vi har fått nya svenska sponsorer till vårt team. I form av det svenska företaget K9. K9 har olika sorters schampo beroende på vilken färg du har på din häst. Det funkar superbra och det ska bli jättekul att samarbeta med dem.  Snygga saker har de också. 
  
Som ni märkt har jag varit dålig på att blogga på senaste tiden, svårt när man inte alltid har wifi. Och med bästa hästen skadad har det inte varit så mycket roliga tävlingar på sistone. Jag kommer nu, efter lite mer än fem år i Hippson-gänget, att lämna över stafettpinnen till en yngre förmåga. Vem det är får ni snart se, jag lovar att ni inte blir besvikna. Det har varit en superrolig och lärorik tid för mig, men också för er får jag hoppas. 
  
Tänk att allt började i början av september 2010 strax innan VM i Kentucky, med min 25-årsdag och med fantastiska underbara Isaac. Mycket har hänt sedan dess, men med minnen som man bär med sig hela livet. 
Ett av mina bästa minnen är så klart Grand Prix-segern i Falsterbo 2014 med Cafino, den dagen kan jag nog nästan minnas utantill. Jag minns till och med att jag hade min lycko-t-shirt på mig, skrock eller inte – vi vann. :) 
  
Ta nu hand om er och på återseende!
  
Med vänligaste hälsningar
Ida Lövgren 
  

Isaac och jag i karantänen i Kentucky.
  

  

Bästa Isaac.
  

GP i Falsterbo.
  

K9-gänget med vår häst Catara, när de var över till oss i Amerika.
  

Z Canta.