Låt mina barn få chansen att förälska sig i hästcommunityn

Annelie Lundkvist här, hästälskare, egenföretagare och mamma. De senaste 11, strax 12 åren har jag gett mitt allt åt att rehabilitera skadade hästar via Stall Steninge By. Innan dess var jag nyhetschef på Hippson och bevakade ridsporten varje vaken minut av mitt liv. Numera blir jag mörkrädd. Inte av sporten, utan av drevet, avsaknaden av respekt för våra medmänniskor och den falska kärleken till hästen.

Jag älskar hästar. Mina barn älskar hästar och har nu, trots egen ponny hemma på gården, fått inleda sin resa på ridskolan. Varje lördag är vi där, 30 minuters teori följt av 30 minuters ridning. Det är magiskt att se deras kärlek till ponnyerna, kompisarna och hur ungdomsledarna och ridlärarna tar sig av alla unga elever och lär dem respekt, kärlek och omsorg för hästen. Varje mörk lördag kväll rullar vi hemåt med två barn vars ögon glittrar och väl hemma ritar de teckningar föreställande sina favoriter på ridskolan.

Men så kommer jag. En person som själv började resan på ridskolan som 7-åring, varit tävlingsryttare och sedan vikt mitt liv till att hjälpa hästägare med sina skadade hästar. Jag har sedan länge blundat för dreven på sociala medier, för människor som framtvingar ögonblicksbilder på hästar som inte alltid stämmer överens med sanningen. Missförstå mig inte nu - inga djur ska plågas. Punkt. Där är vi alla - och svensk lag, på samma sida.   Men så utsattes jag för endast en mikrodel av vad jag inser att fler människor drabbas av. Jag har en otroligt fin häst i stallet, 10 år, opererad och när hon kom till mig hade det varit ett rejält bakslag i rehabiliteringen. Men jag fick chansen och har hanterat henne som en porslinshäst. Veterinärbesök på veterinärbesök har varit positiva, från dödsbädd är vi nu uppe i 10 minuters trav på så raka spår det går i max 45 sekunder i följd.   Ni förstår glädjen! Jag kände hur hela jag glittrar lika mycket som mina barns ögon efter ridskolan. Jag ville dela med mig av detta på mina sociala medier. Men så blev det inte alls som jag hade tänkt. Jag travar ett varv på hästen, som går i den formen hon klarar av efter månader på boxvila och sjukhage. Jag försöker sitta still, men handen fram och hjälpa henne med balansen. Men så kom det: ”Menar du på allvar att du ”släpper fram” den stackars hästen?”.

Jag kritiseras för min ridning, hästens form och puttas in i boxen för vad sociala medier numera har satt ribban för ”djurplågare”. Det är andra gången jag på kort tid kritiseras. Sist var när jag filmade att en häst insett hur roligt det är att trycka på vattenkoppen… Hon översvämmade 2 1/2 boxar samt spångången. Då fick jag höra att det är därför man inte ska ha vattenkoppar, att det är därför man ska ha hästar på lösdrift istället för boxar och att det faktiskt är otroligt skönt att inte ha rinnande vatten i stall.   Ursäkta nu min svenska, men vad f****n är det som händer?? När slutade vi peppa varandra inom ridsporten? När övergick vi till att vara småsnikna grinchar som inte vill någon väl?  Under mina många många yrkesmässiga år, både som journalist och hästföretagare har jag lärt känna en stor bredd av yrkespersoner. Jag kan lova er att ingen ridlärare, ungdomsledare, toppryttare, veterinär eller hovslagare skulle kommentera något nedlåtande, elakt eller vinklat på sociala medier. Så varför är det numera mer en regel än undantag att ”vanliga” människor tror sig besitta den högre skolans kunskap om ridning, hästskötsel och hästlivet?  Så såg jag en kommentar på mina sociala medier ikväll. Den löd: ”Stor skillnad på hästmänniskor och människor med hästar”.

Det tog. Satte sig i bröstet för att stanna där. Och jag vet inte hur jag ska få till det, men jag vill ändra människor med hästar till att bli hästmänniskor. För mer kunskap kommer just, kunskap. Kunskapen och förståelse över den stora bilden som skapar en ögonblicksbild.

Det är för tusan till och med läskigt att skriva ”ögonblicksbild”. Och tänk om just en sådan bild sprids på min 5 åriga dotter när hon övar sig på att rida lätt på ridskolans favoritponny, tänk om hon tappar balansen och drar honom i munnen? Tänk om någon lägger ut den på sociala medier och startar ett drev mot henne? Eller om min 8-åriga dotter använder väggen för att få stopp på ponnyn som just för dagen är jättepigg och hon inte får igenom halten? Är mina barn djurplågare då? Mina älskade barn, vars ögon glittrar när de lämnar ridskolan.   För det är vart vi är på väg att gå. Fortsätter drevet så gräver vi gropen djupare, längre ner i åldrarna och förstör det som verkligen spelar roll - kärleken till hästen.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Stall Steninge By (@stallsteningeby)