Livet är så bräckligt

I fredags, en stund efter att jag hade postat mitt senaste inlägg, så hittades min pappa död i sin säng av min bror. Den här helgen har varit svår, väldigt svår. Jag delar inte det här med er för att jag vill ha er sympati, utan för att ni skall förstå bristen på inlägg den kommande veckan. Det finns stunder då Havrepappa måste få vara bara Lars, tyvärr.

Även om pappas bortgång inte var en direkt överraskning, så var det ändå oväntat. Jag hade ändå trott att han skulle hänga med i kanske tio år till. Han blev bara 64 år. Livet är en ganska bräcklig historia trots allt. Vi lever alla bara ett ögonblick från döden, när som helst så kan det ta slut.

Vi kan inte leva och samtidigt vara rädda för att dö, men det jag har tänkt mycket på i helgen är att jag måste bli mer varsam om de stunder jag faktiskt får. Att uppskatta och vara rädd om stunderna och ögonblicken. Att vara tacksam för livet och att njuta när man kan.

Jag skall bespara er floskeltoppen ett och två... Var rädda om er, jag kommer snart tillbaka :)