Livet som unghästägare - okomplicerat och alldeles underbart?

Puh! Vilka dagar det har varit! Klockan ringer absolut senast 7.30 och inom en timme har jag jobbat av det mest akuta och sitter i bilen på E4:an med en kaffe i högsta hugg. Först runt den här tiden på kvällen (24.00) är jag åter hemma och ska samla ihop mig, förbereda nästa dag och sen snart försöka sova några timmar innan det är dags för samma visa imorgon igen. Detta inlägg blir med reservation för massor av felstavningar på grund av sömnbrist-relaterat dubbelseende :)

Som ni kanske minns fick ju Loppan en hovböld som jag hoppades skulle vara "normal" och inte ge några jobbiga följder? Dessvärre blir det inte alltid som man önskar. För några dagar sen fick jag ett samtal om att hon stod på tre ben i hagen och inte alls mådde bra. In i stallet (en lång och svettig nattpromenad för alla inblandade), jodopaxomslag och veterinär inkopplad nästa dag. Veterinären gissade, liksom vi, på hovböld, men kunde inte lokalisera den på rak arm. Symptomen var inte helt solklara och den eventuella bölden verkade i så fall sitta djupt inne och förmodades komma ut i kronranden...(om någon undrar varför jag ringde vet. istället för hovslagare på en gång när det var en misstänkt hovböld, så beror det helt enkelt på att min fantastiska hovis inte är tillgänglig för tillfället och jag har dessvärre inte hittat någon ny med full behörighet och goda referenser, vi fick dock en riktigt bra kontakt genom veterinären. Som ni säkert vet får ju inte heller vilken hovis som helst behandla en hovböld eller annan hovsjukdom utan översyn av veterinär).

Specialisthovis kom dagen efter och inte heller han kunde exakt placera var bölden satt. Därför valde vi att röntga hoven för att kunna utesluta fraktur i strål- eller kotben, vilket lyckligtvis kunde göras (uteslutas alltså).

Precis innan röntgen var Loppan plötsligt nästan ohalt och när veterinären rotade runt lite hittade han ett hålrum i samband med en spricka i tån, så teorin är att bölden satt långt fram trots allt och nu har kommit ut efter jodopaxomslagen - hoppas! Imorgon bitti ska jag ut och kolla läget, därefter bestämmer vi om hon kan släppas ut med flocken igen eller inte. Jag är självklart helt nojjig över att problemen bara ska fortsätta, men samtidigt måste man väga för- mot nackdelar.

Är det värt att sko henne fram om hon nu är oöm och OK i hovarna i övrigt? Vad händer om de trillar av - är det värt risken? Ska hon stallas upp redan nu för att man lättare ska kunna ha koll på hovarna? Ska man våga chansa på att släppa ut henne som hon är i hagen? Vad är alternativet - gipsa? Det innebär såklart boxvila alt. dagar ute (ensam) i torr grushage eftersom gipset inte får bli blött. Vad har respektive lösning för konsekvenser för framtiden? Vilket är bäst/minst dåligt ur hållbarhetsperspektiv?

Som ni förstår har jag lite svårt att landa i hur jag ska göra med hennes jäkla hovar! Jag vet att minst två andra unghästar i hennes flock har fått hovbölder och då har man bara gjort ett vanligt ingrepp (snitt) och sen har det inte varit mer med det. Varför har Loppan sån sjuk otur med sina fötter? Det är ju faktiskt inte så att jag slarvar med omvårdnaden av dem...

Tur i oturen är att Loppan sköter sig hemskt bra för det mesta. Nog var hon lite sur på veterinären idag, men med all rätt egentligen - hur kul är han som bara kommer och sticker nålar i henne och klämmer där det gör ont? :) Annars står hon som en gammal rutinerad tävlingshäst ensam i stallet, lyfter snällt foten och håller den still när omslag ska bytas och klagar inte direkt högljutt över någonting. Fina, fina häst!

Jag trodde att jag skulle få en skön period som ägare till en oinriden unghäst, men hästägarlivet har visst aldrig några garantier! Inte en enda sekund har jag dock tvekat på om det är värt det, dessutom kunde det alltid ha varit värre!! (Det kunde förvisso ha varit liiiite bättre också, om man får vara petig ;) )

Nu går ögonen i kors, dags att styra upp morgondagen och sen sova!

God natt!