19 december 2014, 05:30

Lucka 19

Nora, Sverige:

Lucka nitton är alltså jag, Ida Eriksson, 27 år och dressyrryttare. Jag har just nu tre hästar som jag rider aktivt för tävling, varav endast en är min egen. Jag tycker att jag hunnit med skapligt mycket innan mina fyllda 27. Jobbat som hästskötare, gjort lite obligatorisk tid i Tyskland, utbildat mig (beridare och unghästutbildare), tävlat massor, haft eget företag. Jag är uppvuxen mitt i skogen utanför en liten stad som heter Nora. Jag har alltid haft djur runt mig… ganska många faktiskt. Mitt bland hundar, papegojor, kaniner, hamstrar, marsvin, chinchillor, undulater, höns, får och HÄSTAR fick jag äran att gå från liten tjej till vuxen kvinna. Behöver inte ens berätta att jag var en populär kompis i skolan att följa med hem.

Hästarna var dock de som vann mitt hjärta. Eller vann och vann, jag väljer nog att säga erövrade, ockuperade och stal mitt hjärta. Framförallt stal, från alla andra. För hur mycket jag än tycker om eller älskar något/någon annan så måste jag bara kamma manen och spola benen istället för att komma in på kvällen, eller tävla och hålla i träningar istället för att komma på födelsedagskalaset på helgen, såvida dessa två inte går att kombinera under dagen. Visst händer det att jag dyker upp på mina brorsbarns födelsedagskalas i vita ridbyxor och equipe online på telefonen för att se hur placeringen håller i sig och huruvida jag måste återvända till tävlingsplatsen för prisutdelning när tårtan plockas fram.

Det här känner väl de flesta igen sig i misstänker jag så jag behöver inte skriva mer om det. Många gånger har jag hoppats på att hitta en kille som fungerar som min hund, då menar jag inte de dagar han sitter utanför ridhuset i fyra timmar och väntar på att jag ska bli klar, för vore det min kille skulle jag bli vansinnig. Nej, jag menar de gångerna han är kvar inne i huset och blir löjligt glad när jag kommer in tillslut, trots att klockan är 22.00 en fredagkväll.

Något jag tycker är jobbigt är att vara på fest bland andra ”vanliga” människor. Vid mingel kommer man såklart alltid in på ämnet ”jaha, och vad pysslar du med då?”. Detta är den värsta fråga jag vet. Har personen i fråga ingen anknytning till hästar så är ”jag jobbar med hästar”-svaret så främmande så jag vet att jag kommer behöva komma in på det på dagisnivå för att förklara vad jag gör. ”nej, jag pysslar inte med hoppning utan dressyr, du vet sådär när de böjer på nacken och gör krumelurer” samtidigt som den andre personen anstränger sig till max för att se intresserad ut och försöka ta mitt jobb på allvar och inte döma ut det som en utdragen barndom jag snart växer ifrån. Dessa upplevelser har gjort att jag ofta för in samtalet intensivt redan från början på den andra personen.


Jag kommer nog alltid vara beroende av dessa fyrbenta vänner. Det finns ingen mer tillfredställande känsla eller bättre huvudkudde än efter att man kvällsfodrat och alla hästar tuggar, belåtna, i sina rena torra boxar. När man stänger stallet för kvällen och med ett litet leende och så mycket kärlek går hemåt för att kanske lägga åtminstone en trettiondel av den tid man just lagt på sina hästar på sig själv. Såvida man inte somnar i soffan med en skål fil i knäet, innan man kommit så långt som att borsta sitt eget hår."


Ida och jag gick på Flyinge samtidigt, idag för exakt fyra år sedan hade vi korridors-julbord! Sannolikt iförda ridkläder. Även då.
Foto: Jessica Borón

ANNONS: