21 december 2014, 07:54
Lucka 21
Lund, Sverige:
"Trots att hästarna varit en viktig del av min uppväxt och tonårstid var det flera år sedan jag slutade rida regelbundet, och efter en flytt för studier 62 mil söder om min gamla ridklubb har jag tappat nästan all kontakt med det livet. Av någon anledning fick jag upp en minnesbild av hur jag och en kompis (~ 12 år gamla vid det laget) en iskall vintermorgon står hukade i verktygsrummet loftet och lagar den sista icke borttappade sopkvasten med hjälp av en rostig spik och en gummislägga.
Det var där någonstans, i den tankegången, jag insåg att det finns något som jag i allra högsta grad har kvar sen den tiden då stallet var mitt liv. Inget fysiskt – det mesta materiella sen stalltiden lämnades kvar hos mamma och pappa när jag flyttade – det var något annat.
Det finns nämligen sådant som inte försvinner, har det visat sig, oavsett hur många mil man flyttat från sina gamla stallhoods, hur många år som gått sedan man satt foten i sina gamla stallkängor.
Saker som präntas in under tiden i stallet som liksom inte går bort hur mycket man än skrubbar.
Så är kommer den, min topp fyra på personlighetdrag jag tog med mig från stallivet, och som jag är relativt övertygad om att alla som levt i symbios med hästar har i större eller mindre utsträckning:
1. Det där med tidsoptimering
Hästmänniskor är kanske inte de som räds av tanken på hårt fysiskt arbete, men vi är ju ändå människor och därmed programmerade efter logiken ”det är ju fruktansvärt onödigt att anstränga sig i onödan”. År av bevis på att dåligt planerande riskerar att leda till att vi måste göra om en fysiskt tung eller omständig uppgift från scratch har lärt oss vikten av att ha ett bra och effektivt tidsupplägg.
Beteendet förfinas (alternativt ordval: spårar ur) såklart med tiden. Efter några år finns tydliga tidsoptimerande mönster att detektera i allt vi gör. Vi vet att vi hinner linda upp exakt en benlinda under tiden som skrubbhinken fylls med hett vatten och vi vet precis hur mycket lös utrustning som kan lastas och bäras på sadeln (att behöva gå de 7,5 metrarna mellan sadelkammaren och boxen fler gånger än absolut nödvändigt vore ju en skam). I vardagen kommer idéer som att dra en disktrasa över bänken innan mjölpåsen är tryggt avlägsnad aldrig på fråga.
Vi vet hur vi radar upp våra vardagliga uppgifter för att spara så mycket tid och energi som möjligt, och vi är ständigt på jakt efter nya lösningar. Sen om det ibland kan vara mer tidskonsumerande att planera hur många flugor man ska hinna smälla exempelvis på vägen upp och ned till tvättstugan än att faktiskt bara springa ned direkt kan diskuteras.
2. Mästermanipuleringen
Människan är ett djur som gillar tanken på kontroll, och anser därför sig själv vara den naturliga ledaren i de flesta situationer. Det är dock inte alltid hästen är helt överens om vår rätt till denna titulering så att få sina närmaste planer ifrågasatta av en häst tillhör vardagen för var person som vistas i ett stall. Det är ju som bekant inte lätt att övertyga en häst som bestämt sig för något, man kan ju inte gärna använda sig av fysisk styrka när ens motargumentatör är en atlet på 600 kilo muskler, så vad gör man?
Det krävs list. Varje stallmänniska vet att det enda hållbara alternativet för att hålla en god, harmonisk relation är att ständigt ligga ett steg före, helst två. Vi ser till att få igenom vår vilja med en sådan förfinad smidighet och diskretion att vår älskling aldrig ens märker att den blivit blåst – visst vore det nog så kul att se dennes snopna min om den gjorde det – men någon måtta får det vara. Det är viktigt att hålla inställningen till fortsatt samarbete obefläckad.
Så om du råkar i en diskussion med en hästmänniska och går därifrån med känslan att du dragit det längsta strået – tänk efter en gång till.
3. Den där lätt inadekvata hanteringen av rädsla:
Slår man på ”rädsla” i godtycklig ecyklopedia får man med all säkerhet upp en förklaring i stil med ”En respons på hot som inducerar en vilja att fly eller gömma sig. Evolutionärt bevarad då den historiskt ökat chansen för överlevnad”.
Hästmänniskan ägnar sig inte åt flykt. (Det tar resterande 50 % av samarbetsduon så bra hand om själv). Ryttarens emotionella ansvar vid pressade situationer ligger på något helt annat, och kanske är det ännu en punkt som skiljer denna typ av människa från övriga populationen; i situationer då andra människor känner ett successivt ökande molande av skräck blir ryttaren fly förbannad.
Rädsla är för oss inget annat än ett snabbt övergångsstadie till ilska, som i sin tur är ett övergångsstadie till det som allmänt kallas för motivation. I en diskussion som provocerar oss blir vi väldigt ambitiösa debattörer, och vid den händelse att vi hamnar på gymmet i irriterat tillstånd får vi skrämda blickar av biffarna i vår omgivning.
Och i situationer där skräckt skulle vara en logisk reaktion – som när man (metaforiskt eller konkret) i full fräs styr mot ett hinder trots att man genom de senaste fem minuternas statistiska underlag är väl medveten om att man antagligen kommer att bli elegant avtippad i dess mitt är det inte rädsla vi känner, det är jäklar anamma.
Antagligen hade vi inte överlevt ett större evolutionärt tryck.
4. … men vi är inte långsinta.
Allt prat om ilska och jäklar anamma till trots – när ryttaren känner att en bra deal arbetats fram ser den ingen anledning att låta dålig stämning ligga i luften. Har teamet överkommit en tröskel är ni redan ett steg på vägen till ert nästa gemensamma mål, och ryttaren är upplärd att hålla blicken på nästa hinder – aldrig det föregående.
Kort sagt har min tid i stallet gjort mig till en manipulativ, orädd maskin som drivs av jävlar anamma, och det finns nog inga sidor hos mig själv som jag är mer glad över.
Skulle jag uppmuntra mina egna framtida barn att börja rida när jag vet att det med tiden kan innebära att min envishet och manipulationsförmåga blir överträffad?
Oja, inget skulle göra mig mera stolt. De skulle ju dessutom kunna laga en sopkvast med en rostig spik och en gummislägga…"
Julia, som nu alltså bytt hästar mot biokemi. Tippar på att hon smackar åt folk som är i vägen i labbet också.
ANNONS:
ANNONS: