Lucka 22

Eskilstuna, Sverige:

"I hela mitt liv har jag varit hästtokig (om det nu är så tokigt). Om jag berättar att jag mellan sex och tio års ålder spenderade tiden med grannens ardennerhästar, som fortfarande tjänade brödfödan genom dra  jordbruksmaskiner på åkern, förstår ni att nu höjs medelåldern på denna julkalenders gästbloggare väsentligt.


Ute på landet där jag är född var det långt till närmaste ridskola, så tyvärr har jag inga år som ridskoleunge att nostalgiskt tänka tillbaka på eller dela med mig av upplevelser ifrån. Å andra sidan fick jag mina underbara ponnyår tack vare gamla ridskolerusset Parvel som kom till mig våren efter jag fyllt 10 (att jag på min födelsedag inte uppskattade den porslinshäst som föräldrarna placerat i paketet var tydligt).

Tillsammans med bus-russet Parvel försökte jag på egen hand förstå ridkonsten med stöd av ”Ponnyklubben lär dig rida” utgiven av Wahlströms bokförlag. Boken publicerades 1973 och bakom den stod Ella Winblad von Walter som då var ponnysportens ”Grand Old Lady”. Hon inleder med att beskriva hur hon tillsammans med hästar och ungdom upplevt de lyckligaste stunderna under hennes liv. Hon fortsätter med ”Och jag har funnit att ingenting formar karaktären och livsåskådningen så som umgänget med hästar”. Tant Ella ville dela med sig av sina erfarenheter för att ”dagens trevliga ungdom också skulle få glädjen att lära känna hästar och kanske också tävlingsbanornas tjusning”. Det var drygt fyrtio år sedan och inget har förändrats.

Tioåriga Mia studerade en ung Lussan Nathhorst och ponnyn Popito och försökte härma och förstå. Sammetshjälmen med W-märket delade vi, liksom kärleken till hästen. Det är dock först som vuxen som jag på riktigt fått njuta av dem gemenskap som ridsporten och den unika svenska ridskolan erbjuder. För det är fantastiskt hur vår idrott verkligen är ett livslångt intresse och en idrott för alla. Jag njuter varje dag jag går in i ridskolans stall, där vi alla samsas. Jag som har förmånen att ha ett alldeles eget halvblod som mullrar lite när jag kommer. Alla unga, spralliga ridskoleungar, som lär sig umgås och förstå ponnysar och kompisar med för den delen. Våra ryttare med funktionsnedsättning, som hittat en möjlig fritidssysselsättning, våra unga ledare som växer för varje dag som går, den trygga personalen som vägleder oss alla och så alla föräldrar, som delar sina ungas vardag och som så ofta när ett spirande intresse för detta underbara, fyrfota djur som ger oss så mycket kraft.

Jag har inte i närheten av tant Ellas erfarenheter och min bok skulle i jämförelse bli ganska tunn, men mitt hjärta är fullt av samma upplevelser som hon bar på. Jag önskar att varenda unge, ungdom och vuxen ska få kunna uppleva glädjen med att umgås med hästar. För det är det bästa som finns. Så enkelt är det."

Mia Thun arbetar på Svenska Ridsportförbundet i Strömsholm och är även ordförande i Nyby Torshälla Ridklubb där jag ju varit en hel del, parallellt med studier och jobb på RS - totalt 2,5 år. Mia red för mig under nästan hela tiden och under våra pass ringade vi banne mig in själva essensen av att få träna, utvecklas, förstå och ha roligt med sin häst. Den där väl avvägda balansen mellan fullaste allvar och att skratta så tårarna rinner.

Både i sitt yrke och ideellt jobbar hon för att alla, oavsett vem man är och vilka förutsättningar man har, ska få möjlighet att vara en del av ridsporten. För mig är det bland det absolut finaste man kan engagera sig i, det berikar livet för så många.