6 december 2014, 05:30
Lucka 6
Nynäshamn, Sverige:
"För ett par år sedan bestämde jag mig för att sluta med hästar. Jag hade gått in i väggen, hästväggen, som jag inte trodde fanns. Innan dess var jag odödlig. Att sköta sitt eget stall som låg 20 minuter utanför staden, där hålla två tävlingshästar fullt igång (trots att vi saknade ridhus vilket innebar en del körande med hästarna), ha en inackordering, jobba 75 % och utöver detta plugga på 75 %, det var en piece of cake för mig.
Allt fungerade ända tills den dagen min axel rycktes ur led, igen. Den här gången självläkte den inte så bra som den gjort tidigare. Jag kämpade på och fortsatte i samma takt trots dålig axel, smärta är något man kan sätta sig över och jag hade inte riktigt tid för det här. Men sedan kom snön. Inte lite fjäderlätta dun som fixade julstämningen, utan mängder, det tog aldrig slut. Hur många mil jag skottade den vintern vet jag inte. Till stallet, till hagen, tillbaka från hagen och ja, ni fattar. Till slut kände jag att jag inte orkade ta ett spadtag till. Det gick inte.
Där och då lade jag ner, och sade upp mig från hästvärlden. Jag var klar med det här nu.
Jag sålde hästarna, alla saker, gick över till ett fullständigt normalt civilt liv helt utan hästlukt, och väntade på operation. Första veckorna gick lätt, jag var ju helt slut och behövde nog vila. Men efter ett tag kom den berömda rastlösheten. För när jag hade jobbat färdigt, lagat maten, städat huset, slötittat på favoritserien hade jag fortfarande tre timmar kvar till sovdags. Vad GÖR normalt folk egentligen gör med all sin tid? Här gällde det att hitta en ny hobby. Jag testade att gå all in på smyckestillverkning, men hade svårt att se utvecklingen och utmaningen i det. Sticka, gymma, springa... Vilka aktiviteter jag än prövade, så hamnade jag i det där läget där det var kul ett tag, men snart kändes tråkigt och meningslöst.
Innan min axel gick sönder hade min mamma beställt en ridresa till Ungern som var betald och klar. Eftersom jag till och med hade lyckats lura med pojkvännen var det svårt att motstå tanken nöjet att få se honom svettas lite i sadeln. Bara lite ridning, det kan ju inte förändra mitt beslut, trots att axeln var läkt. Ridningen var lagd på hyllan. Nu hade det gått ett halvår sedan jag slutade med hästar och jag var helt fri. Sagt och gjort, vi åkte.
Mycket riktigt bjöd resan på många härliga timmar i sadeln, och fantastisk underhållning att se sin pojkvän, med enorm träningsvärk, försöka plocka upp ett par strumpor från golvet. Under denna vecka insåg jag vad som saknats den senaste tiden. Jag kände mig ju hel när jag satt till häst.
När jag kom hem igen kunde jag inte släppa hur roligt det hade varit så jag anmälde mig till en grupp på ridskolan. Bara en gång i veckan, det räcker ju för att stilla behovet.
Men en gång i veckan blev till tre. Tre gånger i veckan blev till fem. Fem gånger i veckan blev till... Ett köp av en ny häst. Jag var där igen, fast i ett nytt format, något hade jag ju lärt mig. Men som jag njöt av att vara tillbaka.
Mitt försök att sluta med hästar får nog anses vara rätt misslyckat ändå. Målen med den tid som man har ”över” varje dag måste väl vara att fylla den med något som är kul, meningsfullt, utvecklande och utmanande. Att återigen få sätta sig upp på en ny häst och känna all potential, lägga upp en plan och påbörja en ny resa mot nya mål... Det är en alldeles för svårslagen känsla. Så, ja en gång hästtjej, alltid hästtjej."
Erica och Zelma, ridskolehästen som saboterade försöket att sluta med hästar... Jag red Ericas fullblod som tonåring, bland de första storhästarna som kom in i mitt liv och definitivt de första med så mycket blod i. Och jag tycker att det är skönt att hon inte var borta från hästvärlden så länge, den är lite tråkigare utan henne.
ANNONS:
ANNONS: