Lugna ner er lite!

Det här med att allt i livet ska vara så perfekt och fint hela tiden är stört-löjligt!

Speciellt i hästvärlden så ska allt vara så snyggt, ordningsamt och ordentligt.

BAH, jag vill ibland skrika högt åt personer att dom ska tagga ner lite och ta en kopp kaffe.

Jag tror faktiskt att hästen överlever om den står med ett lerigt täcke i hagen, om den fick 1/2 kg hö för lite på lunchen gör inte så mycket, inte heller om man missade att ge morotspåsen till middagen.

För ca 7 år sedan drev jag ett inackorderingsstall med härliga människor som stod i mitt stall.

Dock möter man människor som hänger upp sig på de minsta detaljerna, vem bryr sig om hästen hade det gröna täcket ute istället för det lila? Det är precis exakt samma täcke fast bara med olika färger...!

Jag ser många unga tjejer helt förstörda efter träningar/tävlingar med sina ponnyer/hästar för att det inte alls gick som dom hade tänkt. Den stannade på hinder, eller rev en oxer osv, men vem bryr sig egentligen?

Borde det inte vara lite mer "vad skönt, jag kom över många hinder innan den där dumma vattenmattan kom i vägen, men nästa gång tar vi nya tag"?

Detta är vårt fritidsintresse, vår hobby! Det ska vara roligt! Vilka signaler skickar alla vuxna ryttare ned till de yngre egentligen?

När folk rider inne på tävlingsbanan förvandlas allt till blodigt allvar, det är ju tävling!

Tävling i all ära, men det är tillsammans med sin bästa kompis som man ska komma i mål.

Ryttare som börjar med att piska sin häst när dom kommer in på banan borde gå ut igen, enligt min mening.

Det är med högsta ödmjukhet jag skrittar in på tävlingsbanan, kroppen pirrar lite av nervositet (ibland även kräkfärdig av nervositet!!), men jag litar på Cajza.

Mitt mål är att rida runt felfritt och utan att komma knasigt på något hinder.

Jag vet att hon kommer göra allt för att tillsammans med mig komma runt felfritt.

Det är speciellt en start som jag minns från 2011..

Uppe i Hudiksvall, meetingets första start, 120 klassen. Jag var så nervös! Det gick inte att kommunicera med mig på framhoppningen.

Om ni sett en tjej vara grön i ansiktet någon gång, så kan jag säga att jag var grön, vit och blå.

Fy bubblan!

Jag tittade på filmen nu, det suger till i magen när jag ser den, för man ser på hela min kropp hur vidrigt det är på hinder 1-3, sen släpper det lite.

Det var min första nolla i 120. Min tredje start på den höjden.

När jag kommer ut från banan så släpper all nervositet och byts mot glädje, shit det var som att jag vunnit sm eller något..! :)

Det är just den känslan jag försöker komma ihåg när jag blir nervös.

Att Cajza och jag är ett team, hur nördigt det än låter. Om jag inte överger henne så kämpar hon för mig.
Det ska vara roligt att tävla!

Nu har jag anmält mig till 2012 års första tävling!

Det är med största ödmjukhet jag kommer rida in på Cajza, men när domaren säger "varsågod och rid", då kör vi.

Om det går åt skogen så finns det iallafall billigt fika!

/annelie