Lyckliga stunder och skogsinspiration

Att en av årets stora hästfester ägt rum i Göteborg under helgen är det nog inte många hästmänniskor som missat. 4 dagar av shopping, show, underbara hästar, härlig stämning och inspiration. Hela hästsverige vaknar upp ur sin vinterdvala och allt som inte har med hästar att göra sätts på paus. I år blev det inget besök i Göteborg för min del, men en helg som denna lämnar ingen hästmänniska oinspirerad. Jag fick min del av inspirationskakan mitt ute i skogen.

Jag var ute i stallet med familjen och medan vi satt och fikade i köket med utsikt över hagen och hästarna kom ett av barnen från grannhusen cyklande. Hon stod vid staketet och pratade med hästarna en stund och när vi tog ut våra tjejer för att borsta dem i vårsolen kom hon fram och frågade om hon fick hälsa på hästarna. Självklart fick hon göra det, och medan hon klappade på hästarna berättade hon att Spóla var hennes favorit och att hon brukade se oss rida förbi hennes hus ibland. Så, när vi frågade om hon ville hjälpa till att borsta Spóla sken hon upp som en sol.

Det fick mig att minnas tiden som ridskoletjej precis i början av mitt hästliv. Hur jag bad mina föräldrar stanna bilen så fort vi åkte förbi en hage så jag kunde få titta på hästarna som betade. Hur jag, lycklig som få, gick förbi fotbollsplanen när cirkusen kom till staden bara för att prata med cirkushästarna i hagen. Hur jag kunde leva i dagar på att ha fått borsta en av ridskolehästarna då jag kom för tidigt till min lektion. Det fick mig att minnas alla sadlar jag och mina kompisar smorde för att få skritta någon av ponnysarna, eller alla varv vi sprang som ledare på ridlekis-lektioner för att få rida med på ”skötar-ridturerna”. Allt det där kom tillbaka som en stor våg av helt fantastiska hästminnen. En våg som påminde mig om varför jag håller på med hästar.

Det är inte det att jag glömt bort hur mycket jag älskar dessa underbara varelser, men ju mer jag lärt mig och ju duktigare jag blivit, desto mer press har jag satt på mig själv. Att se den här tjejens glädje över att få borsta Spóla, och sedan den totala lyckan när jag frågade om hon ville skritta av Saedís på ridbanan, fick mig att inse att all den här pressen jag sätter på mig själv om att jag måste rida hästen si eller så är att förstöra för mig själv. För, mina allra lyckligaste hästminnen är inte de passen då jag fått igenom allt jag tänkt, eller alla övergångar sitter perfekt. Utan när jag på långa tyglar klappat om Uniq (min fd. ponny) och tokgalopperat först i ett ärevarv med en blågul rosett fladdrande i vinden efter en hopptävling, när jag barbacka utan träns galopperat fram på en grusväg med armarna utsträckta på en frustande Saedís med spetsade öron, när jag red ut på timslånga upptäcktsfärder i skogarna med mina kompisar när vi precis fått bli medryttare på ridskolehästarna, och när vi ägnade hela sommarlovet åt att hjälpa till i stallet för att få skritta igång hästarna inför höstens lektioner.

Min tankeställare efter mötet med grannflickan den här helgen har lett fram till att jag bestämt mig för att släppa alla krav jag har kopplade till mig och min ridning, och hela mars ut bara rida helt kravlöst och göra roliga saker som gör mig och hästarna lyckliga. Så, tack GHS-anden att du sände lite inspiration även till mig ute i skogen. Tack lilla ganntjejen för att du kom förbi och påminde mig om lilla hästAnna. Tack.

Jag och shettisen Chipen Dale på hopptävling för många år sedan. Kommer ihåg att jag åkte av rakt ner i en oxer, och det var inte första gången. Men oj vad jag älskade den hästen! (Om någon råkar veta vart han finns just nu får ni gärna höra av er, jag har letat och letat. Född 94 om jag minns rätt)

Jag, Uniq och Huginn på väg ner till sommarhagen barbacka i grimma. Härliga sommarminnen.