Mål och mening med ett kringflackande hästliv

Hej,
  
Det är väldigt lätt att känna att det är en för stor apparat att själv packa ihop tre ungar – varav en är en bebis med blöjor, flarror, välling, burkmat och barnvagn – färskpotatis till midsommarfirande med mera, gå upp tidigt och köra, flyga, missa tåg, ta tåg, gå, plåstra om skoskav, rulla väskor, glömma smörgåsar någonstans, byta blöja stående i ett packat tåg, svettas…
Alltså lätt att vara bekväm när man vet att man har sådant här framför sig och i stället bestämma sig för "nä, fy det är en för stor apparat för några dagar i ett troligtvis blött Rotterdam, och att dessutom hoppa över midsommar hemma".
  
Ja, det är det, för allt detta är ju ganska jobbigt och om man tänker för mycket på allt fix med mera så blir det ju inga resor av. Och jag har sagt till mig själv för länge sedan att det aldrig får vara en anledning att inte komma iväg, för då kommer vi aldrig iväg. Speciellt nu, när det är sommarlov och vi kan vara tillsammans hela familjen, kör jag alltid med att jag har bestämt mig för att resan börjar när man åker.
  
Så klart, tänker ni! Alla resor börjar väl med att man just reser. Nej, men jag menar alltså att jag liksom njuter av själva resan och det finns inget mål – typ, åh nu är vi äntligen framme! Nu börjar det. Nej nej nej, vi är aldrig framme, vårt äventyr börjar när vi stänger dörren hemma.
  
Eftersom vi reser så mycket tycker jag att det är kanon att liksom njuta mig genom resorna. Detta är ju ibland enklare när jag reser utan barn, för då kan jag äntligen läsa något eller se en film eller bara vara. Fast med barn är det aldrig tråkigt, det är ofta helt galet och mina barn är det bästa resesällskapet jag kan tänka mig – trots alla jäkla väskor och babyselar.
  
"Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd."
Karin Boye
 

Ni som följer mig på Instagram ser kanske de bilder jag ibland bloggar. Som denna. Det bästa med Starbucks är att man kan vara vem man vill, så vi är ofta Markus Rosenberg (spelare i MFF) eller Superman. Mamma är skitpinsam, men ändå rätt bra.
 

Tågresenärer.
  

Framme i Rotterdam. Dum mamma som frågar om vi kan få kramar av tävlingens maskot.
  

Jag och Bill går nationshoppningsbanan. Fokuserad bebis.  
  

Nationshoppningen var mycket spännande. Lagen kastades runt i resultatlistan under tävlingens gång och svenskarna var riktigt bra. Peder lagdebuterade nioåriga H&M All In, dubbelt felfri kan man säga om man bortser från tidsfelet i första rundan. Tiden var snävt mätt som det nästan alltid är nuförtiden. Vilken häst han är lille Allan. Laget slutade trea!
 

Allan och Malin.
  

Jag ser ju Peders loggor han har gjort överallt, här är en – Bitspecislists...
 

Hann dra runt barnen i Rotterdam också, det här var en favoritplats. Saluhallen. Häftig mat och cool arkitektur.
  

Happy cupcakes.
  

Holländska ostar.
 

Tävlingen gick i övrigt mycket bra. Zaloubet, åtta år, var felfri i alla sina starter och fick två pris – till exempel var han trea i sixbar. Sparven, nio år, var placerad i en 1,55-hoppning och debuterade 1,60-Grand Prix med 8 fel.
  

Hemfärd. Peder är med tillbaka några dagar, på onsdag åker han igen på tävling.
 

Bill och molnen. Nu hemma igen. Fortsätter vår resa härifrån. :-)
  
/Lisen