Med flaggan i topp.

Om det är någonting som jag inte gillar med hästar, så är avslut, och det värsta av det värsta, det är Den Sista Tävlingen. Man vill så gärna prestera på topp, göra det absolut bästa man kan. Allt ska fungera, för det finns inte mer tid till att förbättra.

Idag red jag lättklass i Gärds, min och Lastrellis sista start tillsammans. Om några veckor åker han hem till sina ägare igen, så idag var det dags att knyta ihop säcken och göra sitt allra bästa.Med all den pressen på sig så är det ju inte direkt upplagt för succé, och om man vill vara pessimistisk så finns det ju dessutom tre grenar att misslyckas i i fälttävlan.

Nu är det väl rackarns tur att det ibland kan gå precis, exakt, som man vill.

I dressyren fick vi 14 åttor (av 20 programpunkter), så trots två fyror på halterna (han ville vända upp svansen mot blåsten, det var väl inte riktigt det som var tanken kanske...) så fick vi över 73%, 40,5 straff! Hoppningen var felfri, och terrängen likaså. Vi gjorde vår bästa tävling någonsin. Och blågul rosett blev det.

Vilken resa det har varit, de här två åren, från att ha haft fullt sjå med att hålla sig innanför dressyrstaketen (och på marken), och haft all fokus på att gå åt rätt håll i terrängen, till att kunna genomföra en så här fin tävling på en avspänd och glad häst som vet precis vad han ska göra.

Jag litar på honom, och han litar på mig.
För mig är han alltid nummer ett.