Med siktet inställt på Hunting Trials – ridresan till den gröna ön Irland

Hej!

Då har sista hindret hoppats och det är dags att bege sig tillbaka till vardagen i Danmark. Tröttheten sprider sig i min kropp, nu när man vet att det är över. Ska jag summera denna lång-weekend så är betyget i topp.

Ridresor är en typ av semester som jag kan rekommendera alla som har lite svårt att bara ligga på en strand och som vill utveckla sig i sin ridning oavsett nivå. Vi är fyra ryttare på olika nivå och alla har utvecklats. Det har varit intensivt för oss alla. Jag och Sara har ridit cirka 10 pass, varv 9 har varit terränghoppning. Jens, som sa att han bara skulle rida ett pass om dagen, har fått ett samlat antal på 7. Klas som endast skulle prova på eftersom han aldrig ridit förr, fick blodad tand och kom upp i 6 pass. Varav det sista var med oss, han galopperade i rapsen och fick prova att hoppa ett däckhinder. Kul att vi kunde avsluta där en fyrklöver trivs bäst – nämligen i terrängen.

Vi säger tack för oss, framför ett av de räcken vi hoppat:

Innan jag åkte frågade jag mig själv; vad jag kan få ut av detta som dressyrryttare? Mer än bara att det är fantastiskt roligt? Efter att ha reflekterat på flyget vill jag säga att jag fått massor med mig som jag kan använda i dressyren.

Vetskapen om att hopphästar måste ha dressyren på plats för att prestera har funnits länge, lika så att det är bra för dressyrhästen att hoppa, inte minst för variation men också för lösgjordhet. Som ryttare känner jag att jag efter terränghoppningen har lärt mig att jag också behöver prova olika saker för vidareutvecklas i min egen gren.

Jag kan ta ett exempel med Fabae, den gamla rutinerade fälttävlanshästen som varit en av mina kompanjoner denna resa. Han var mycket känslig i munnen och ville gå utan stöd, något som jag tyckte var frustrerande. Å andra sidan var han otroligt känslig för sits, skänkel och vikt. Beroende på hur jag stod i min lätta sist kunde jag påverka galoppens längd och spänst utan att ens röra tygeln. Det blev extremt tydligt i förhållande till dressyren, där jag normalt också rider mycket med sitsen men har mer kontakt.

Jag har också insett att detta att lita på att hästen löser vissa situationer, det kan jag använda mig av i dressyren med. Hästarna vill göra rätt och känna att de har möjligheten att lösa uppgiften, och ibland vet de bättre än oss. Det är verkligen något jag tar med mig i vidareutbildningen av min unghäst, genom att vara lyhörd.

Så här ser ett av de mindre vattenhinderna ut i avsprånget:

Sista dagens hoppning var med Sam och det var en väldigt bra upplevelse, vi fick hoppa lite fler hinder i följd och fick hoppa några av de högre hindren. En kul grej var också att vi blev inbjudna att komma till hösten och delta i deras Hunting Trials. Det innebär att jaktryttarna skall rida individuella tävlingar på fälttävlansbanan för att kvalificera sig till höstens jakter. Det ska tydligen vara många som deltar, på flera olika nivåer. Allt från pre-novice som är stock på marken. Novice som är i höjd med det vi hoppat nu och därefter open class.

Pre-novice och novice rids på optimal tid vilket innebär att banbyggaren har ett förutbestämt tempo som man ska komma så tätt på som möjligt. Rider du för långsamt eller för snabbt får du straff. Det gör att man inte bränner iväg i den snabbaste galoppen. Där är också stildomare på vissa hinder och deras bedömning värderas tillsammans med tätast på optimaltiden för att få fram vinnaren. Det känns som ett bra sätt att första gången prova att tävla i terräng. Jag hoppas att jag kan finna tid i kalendern, för jag kan bara säga att jag har haft en fantastisk tid på Anna Harvey Farm.

Hinder mitt på en lite kulle gav en skön flygkänsla när det gick ner igen:

Jag har lagt upp en liten video, med några klipp från kamera och mannens gopro. Den är inte redigerad men så har ni möjligheten att följa oss på närmare håll.

 Tack för mig för denna gång – och jag hoppas någon blivit inspirerad att göra en ridresa!
/Anna