Med skottsäkra västar hämtades hästarna

Hästen på bilden är min, och har inget med texten att göra... (Och både fel färg, kön och gren)

Hej,

Jag anser mig själv leva ett litet annorlunda hästliv. Det rids just nu inte så mycket på gården. Sedan min tävlingshäst pensionerades och ställdes i avelsboxen så har verksamheten med skadade hästar helt tagit över all min tid. Jag lever alltid efter röda tråden att vi går dit livet erbjuder väg. För oss har det vuxit till en härlig verksamhet där jag lägger ner hela min själ i. 

Men ibland har vägen tagit in mig på lite märkliga vägar och jag tänkte att en blogg är väl till för att dela med sig av livet? Här kommer ett kapitel ur mitt hästliv, tänkte blogga lite om kapitel som format mig. Detta kapitel har gjort mig mer ödmjuk och ansvarsfull. 

Det var en dag för många år sedan då jag blev uppringd av Kronofogden. Först satte jag i halsen, för jag hade minsann betalat alla mina fakturor. Men fallet gällde inte mig, utan jag hade blivit rekommenderad till dem. Man behövde hjälp att hämta ett antal tävlingshästar på högsta nivå. När kronofogden är inblandad så handlar det så klart om obetalda skulder. 

Jag valde att inte fråga vad skulderna innebar eller vem ägaren var, för det har jag inte med att göra. Istället gjorde jag ett kostnadsförslag och la upp en plan på hur jag skulle vilja se till att hästarna kom till min gård och ombesörjdes här på bästa sätt. Fokus och målet var att hästarna mådde så bra som möjligt under tiden de var här. Det var ju självklart inte hästarnas fel att de var satta i denna situation.

Tillsammans med ansvariga för utmätningen gjorde jag en plan och ställde som krav att en veterinär skulle vara på plats när hästarna skulle hämtas. Det fanns inga tvivel från min sida om att hästarna var välskötta, men eftersom jag skulle ha ansvar för hästar i miljonklassen så ville jag ha ett bevis på deras skick när de hämtades. Till exempel ville jag undvika att hämta en häst med svullen sena som vid ett återlämnande sedan få skulden för.

Som alltid blandade jag in min älskade make i detta hämtande av hästar. Han fick köra en av lastbilarna och var väl inte jätteimponerad. Men ärligt så ville jag helst inte blanda in någon utanför familjen. Det var ett sådant känsligt uppdrag att jag höll väldigt tyst om det även till vänner. Anledningen till att han började tvivla på sin frus omdöme var när vi möttes upp, Kronofogden, veterinär och polis. Poliserna klädde på sig skottsäkra västar... Blicken jag fick av honom då var obetalbar. Jag kände mig inte så nervös inför vad som komma skulle, förstod att västarna var en säkerhetsgrej för att de fanns jaktvapen på gården. Men att någon skulle skjuta på mig kändes väldigt otroligt. 

Polisen och kronofogden rullade in först och informerade om varför de var där och berättade för hästägaren vad som skulle ske. Därefter kom vi med veterinär och lastbilar. 
I ett sånt här läge möter man inte en person i sitt rätta jag. Världen har precis rasat och från min sida var det viktigt att visa att jag ville hjälpa till. Även om vi verkligen var de sista de ville se där. 

Jag hade med mig täcken, transportskydd och lädergrimmor, samt tejp som jag skrev hästarnas namn på och fäste på grimmorna. Vi frågade ägaren hur hästarna föredrog att åka i lastbil och om det var något rent matmässigt jag behövde tänka på. Jag fick veta att en drack dåligt och ville ha mycket mash. Tittade ägaren i ögonen och lovade att ordna det. Veterinären gick igenom dem och dokumenterade vad vi såg.

När vi rullade ut från gården och började resan hem ringde min man från andra bilen. Han var orolig över hästägaren, skulle vi bara lämna gården så där. Mitt svar blev att vårt uppdrag nu var att köra så försiktigt vi kunde hem och ge hästarna förstklassig skötsel.

Sagt och gjort, under några dagar gick hästarna i skrittmaskinen, ute i hagarna om dagarna och fick extra mash för magarnas skull. Dagligen hade jag kontakt med Kronofogden som i sin tur rapporterade till hästägaren. Och efter några dagar ringde telefonen. Skulden var betald och hästarna skulle återgå till ägaren. Mitt telefonnummer gavs ut och några timmar senare rullade en lastbil in på gården. 

Där kan man tänka att det skulle kunna bli ett märkligt möte? Men absolut inte. Jag avrapporterade vad hästarna gjort under sin tid här, hur jag matat dem och hur de motionerat. Glädjande nog fick jag ett varmt tack och jag tar med mig från detta uppdrag att hästarna märkte inte mer än att det blev några dagars semester. Personen i fråga har jag mött en gång efter detta, men jag gjorde som ens gynekolog gör - låtsades som att vi inte kände varandra. 

Varför bloggar jag om detta? Någonstans inom mig gnager det att ryktet säger att myndigheter och avdelningar inte respekterar hästar. Jag ville reflektera och ge min syn på hur det var att ta hand om flera hästar för en myndighet utan hästvana. Hur de förstod att djuren måste må bra och att de kräver både omvårdnad och respekt. 

Mvh Annelie