Mistral

På sistone har jag stött på många artiklar kring utdömda hästar som med rätt träning räddas tillbaka till ett fullt friskt liv. Det skrivs om olika rehab-center, om hästar som inte blir friska på grund av att möjligheterna till en korrekt rehabilitering från skadan inte kan ges under de förutsättningar hästen har idag. Att hästar alltför ofta ses som en sorts förbrukningsvara, där man kan få ut pengar till en ny om man råkar ha sönder den första. Att det behövs mer kunskap om hur man tränar hästen för hållbarhet.

Visst är det så. Alltför många hästar tas bort som följd av okunskap, på grund av felaktig träning och ridning som leder till skador. 

Men, det finns en annan sida av myntet också. Det handlar om att bestämma sig för att sluta i tid. Att inse när oddsen för att hästen i slutändan kan bli frisk och smärtfri inte väger upp vad hästen får stå ut med på vägen dit. När vi tagit hästen från det vilda och tagit makten över liv och död, så är det vi som måste bestämma när det räcker. Dit kom jag nu.

Jag har gjort allt jag kan, på alla plan jag kan tänka mig för att ge honom chansen att bli frisk, och i allt det här har jag sakta sett honom tappa lusten, mer och mer. Visst kan man fortsätta, prova andra metoder, testa operationer, men det är för många svaga punkter.

Jag tror inte på det längre, och när min veterinär inte heller gör det, och han inte längre vill, ja då är det dags.

Idag hade Mistral tidernas förmiddag med massa morötter. Han slapp sin lilla hage och fick busa omkring i snön, känna sig som en riktig häst. Jag tror han glömde att det gjorde ont för en stund, att han var lycklig just då. Han togs bort en bit från gården, allt gick snabbt och enkelt. Det skär i hjärtat att den här dagen kom så snabbt. Min fina, fina häst.

Jag har slagit mig själv i huvudet minst sju gånger och försökt komma på vad jag hade kunnat göra annorlunda. Jag vet faktiskt inte. Hästen jag köpte var den roligaste jag någonsin ridit, en sådan man vill ha kvar tills pension, minst. Besiktningen var noggrann och bra, en av Sveriges mest erfarna veterinärer. Köpet okomplicerat, har tagit honom försiktigt och backat fyra steg för att bygga upp honom. Varierad träning, väl avvägd mot vila, mycket hagvistelse, sommarbete, försiktig igångsättning. Slutade rida så fort något kändes minsta fel, sökt upp de duktigaste människorna jag vet till att utreda och behandla.

Ibland gör man allt man kan, men det går inte ändå.

Jag saknar honom redan.