Musikalisk ridning

Det finns stora likheter mellan att rida och att spela musik.
 
Olika instrument/olika hästar: Alla hästar är liksom alla ínstrument variationer på samma begrepp. Men alla instrument lämpar sig inte för samma sorts musik. Man spelar inte en pianokonsert på trumpet. Samma förhållande gäller hästar. Det gäller att välja en typ av häst, som lämpar sig för det man vill använda den till.
 
Toner/hjälper: Hjälperna skall flyta in i varandra och samverka liksom tonerna i ett musikstycke. De oilika tonerna/hjälperna skall tillsammans bilda hela verket. Men situationen förändras ständigt och ryttaren måste lyssna på hästen för att anslå rätt ton eller ackord.
Hästen måste samtidigt lyssna på ryttarens signaler. Det krävs ett "dubbelt lyssnande".
 
Helton/halvton: Varje ton/hjälp kan varieras i styrka beroende på behovet vid det enskilda tillfället. Tonerna/hjälperna kan också kombineras på ett stort antal olika sätt och bilda olika ackord. Detta varieras allteftersom kompositionen utvecklas. I själva verket finns det ett oändligt antal olika variationer.
 
Nyanser: Ju starkare man spelar desto mindre betyder nyanserna. Resultatet blir monotont och avtrubbande. Ju svagare man spelar desto större betydelse får de olika graderna. Detsamma hjälper vid användningen av hjälperna. Den ryttare, som alltid rider under "tryck" har inga variationsmöjligheter. Man kan dessutom bara anstränga instrumentet till en viss gräns innan det går sönder.
 
Harmoni: Tonerna/hjälperna måste flyta in i varandra. De enskilda hjälperna kan var för sig vara riktiga, men om de inte samspelar med varandra uppnås inte harmoni. Harmoni innebär att alla delar i en enhet samverkar mot målet.
 
Felspelning: En musiker kan inte haka upp sig på varenda detalj i utförandet. Små fel uppmärksammas inte utan man spelar vidare. Detaljfelen försvinner efter hand. Lyssna inte efter felen utan efter förtjänsterna!
 
Tolkning: Samma stycke kan spelas på flera olika sätt och ändå vara korrekt. I dressyren innebär detta att olika moment kan utföras korrekt men genom hästens/instrumentets egenskaper se något olika ut. De som skall tolka detta är ju våra domare.
Det är vetenskapligt bevisat att vi favoriserar sådant som vi tycker är vackert. Här måste man finna en avstämning mellan det vackra och det korrekta. Om de olika komponenterna, som omnämnts ovan finns med i den korrekta rörelsen är det en bra vägledning i bedömningen. Detta förutsätter att domaren har en mycket bra kunskap i ridlära för att kunna göra denna avvägning. Det visar sig också att om de teoretiska kunskaperna är dåliga blir bedömningen mycket subjektiv.