Några tankar från en dressyrtävling

Jag borde ha skrivit här redan i fredags, men tiden bara flyger iväg. Bättre sent än aldrig tänker jag nu när jag äntligen sätter mig ner för att skriva lite, nyss hemkommen från Marstrand och en god middag på Socitetshuset tillsammans med goda vänner. Motorn på ekan dog på vägen tillbaka till fastlandet, så det blev till att sätta sig och ro. Det är bra när man kan förbruka lite av den mat man svullat i sig med en gång efter maten.

Igår var jag på dressyrtävling. Jag och Anna tog med oss hunden och åkte upp till Lilla Edet. Jag passade på att fota lite och gå runt och prata lite med folk. Det kom fram en läsare som hälsade. Det är alltid roligt, och jag blev glad. Ni är ju trots allt några stycken, närmare bestämt runt 1000 stycken varje dag som är inne och läser det jag skriver. Jag kan bara säga TACK!

Domare C var för dagen osedvanligt välklädd. Äntligen en som har förstått att dressyr är en snobbsport.

Lilla Edets ridklubb har en väldigt informativ karta vid ingången. Nu vet jag äntligen vart jag är, nu letar jag bara efter kartan som förklarar för mig vem jag är... Eller är det så illa att jag bara är en liten röd prick på en karta?

Ser man på, här ligger allt en dressyrryttare behöver framdukat. Både piskan och moroten på en och samma gång. Allt som saknas nu är häst och ryttare.

Tänk att en gammal sunkig pall, som utan tvekan sett sina bästa år, kan inge respekt bara för att det är ett namn skrivet på den med en tuschpenna. Tänk att dressyrguden Bosses fötter har stått på den här pallen. Respekt!

Jag vill inte alls verka gnällig, men ser inte framridningsbanan ut att vara i det minsta laget?

En del sängtillverkare kör med reklam på skyltar, medan andra kör med levande reklam.

När man går på stan så ser man ibland små hundar som åker väska istället för att använda sina små ben. Oftast är dessa hundar nedstoppade i någon svindyr märkesväska och den som bär väskan med hunden är alltid en kvinna. På dressyrtävlingar åker de små hundarna i groomingbagen istället.