När en liten tass lämnar ett oändligt avtryck

Paradressyr - bakom kulisserna

Idag 06:25

När en liten tass lämnar ett oändligt avtryck

Idag blev världen tystare.

Min älskade Minus somnade in. Och det är märkligt hur någon som väger så lite kan lämna ett tomrum som känns oändligt stort. Det är som om luften i huset är annorlunda. Som om varje rum viskar hans namn.

Minus var inte “bara en katt”. Han var en närvaro. En själ som valde oss – varje dag. Den där mjuka kroppen som kröp tätt intill när smärtan i min egen kropp var som värst. Det stilla spinnandet som lade sig som en varm filt över oro, feber och sömnlösa nätter. Han krävde inget. Han bara var. Och i det fanns en sådan tröst.

Det finns något nästan heligt i djurs kärlek. Den är ordlös, kravlös och fullständigt ärlig. Minus brydde sig inte om prestation, diagnoser eller hur stark jag orkade vara. För honom var jag alltid tillräcklig. Och kanske är det just därför det gör så ont – för när en sådan blick försvinner, försvinner också en spegel som visade ens allra mjukaste jag.

Jag tänker på alla små stunder. Tassarna över köksgolvet. Hur han la sig precis där solen föll in genom fönstret. Hur han kunde titta på mig som om han förstod mer än jag själv gjorde. Alla de där vardagliga ögonblicken som man inte vet är stora förrän de är borta.

Sorgen efter ett djur kan ibland underskattas. Men den är verklig. Djuren är våra familjemedlemmar, våra följeslagare genom livets skiftningar. De är med när vi gråter, när vi skrattar, när vi kämpar. De ser oss i det mest avskalade. Och när de lämnar oss, sörjer vi inte bara dem – vi sörjer också den version av oss själva som fanns tillsammans med dem.

Idag är jag oändligt tacksam för att just du, Minus, valde att vara en del av mitt liv. För varje stund av värme. För varje spinnande andetag mot min hud. För att du valde mig som din människa.

Kärlek tar inte slut för att ett hjärta slutar slå. Den byter bara form.

Spring mjukt, lilla vän.

Du fattas mig.

Men du kommer alltid vara älskad

Hur många av er känner igen sig? Hur gör ni för att hantera förlusten?

Berätta gärna din historia

Kram

Marie

Instagram: MarieKarlhbergdressyr

ANNONS: