När kroppen hotar att ta tillbaka det liv jag kämpat mig till

Det är märkligt hur några ord från vården kan få hela ens värld att skifta färg.

“Det kan bli en ny operation.” Det är en mening jag hört förut, ändå känns den som ett slag varje gång.

Mitt bäcken och min bål bär redan spår av så många år av kamp – nervskador, smärta, ärr och månader av rehabilitering som aldrig riktigt tog slut. Jag har lärt mig leva i en kropp som både bär mig och begränsar mig, ofta samtidigt. Men det som skrämmer mig nu är inte bara själva ingreppet. Det är allt det kan ta ifrån mig.

Jag har kämpat mig tillbaka till något som sas vara omöjligt. Jag var dömd att aldrig rida igen. Men jag gjorde det ändå. Steg för steg. Andetag för andetag.

Tårar, återfall, styrka och envishet som inte alltid känts som en gåva – men som tog mig tillbaka upp i sadeln. Till Romeo. Till friheten i steget, till lugnet som bara finns där när hästen andas i samma rytm som jag. Till Dux, för all hans kunskap och trygghet, han har fått mig att rida högre klasser än jag har kroppsliga förutsättningar för. Mirum, som nu går sida vid sida med Dux. Hennes kärlek och glädje till livet får mig varm inombords ♥️

Foto: Privat

Och nu står jag här igen. Inför ännu en operation. Och tanken som gör mest ont är: Vad händer med ridningen då?

Vad händer med min kropp?

Vad händer med det jag återerövrat med så mycket blod, svett och själ?

Jag är rädd. Inte på det där ytliga sättet, utan på det djupa, tunga, nästan skamligt mänskliga sättet.

Rädd för att förlora det jag kämpat så hårt för. Rädd för att börja om från noll. Rädd för att min kropp ska svika mig på nya sätt jag ännu inte känner till. Tas mina bens funktion från mig helt nu? Är det nu som det är dags.

Men det finns också en annan sanning: Jag har varit här förr. Jag har rest mig förr. Och sanningen är att jag är starkare än jag ser ut på ytan – för alla år av smärta och kamp har skapat en innerlig styrka som inte syns i några röntgenbilder. Allt som rent av saknas på röntgenbilderna. Svårigheterna att få sjukvården att förstå vikten av ridningen och en klassificering. Ingen vet, inget svar, skickas runt. Dina omfattande skador Marie är som ett trauma, likt att du voltat med bil om o om igen.

Jag vet att samma styrka finns kvar nu, även om rädslan är stor. Jag vet att styrkan och mod att våga möta rädslan på botten kommer behövas.

Och jag vet att jag inte gör detta ensam – varken i kroppen eller i själen.

Det är okej att vara rädd. Det är mänskligt att känna oro inför det okända.

Och mitt i det får jag hålla fast vid det jag redan har bevisat för mig själv:

Jag är mer än min sjukdom. Mer än mina ärr. Mer än mina begränsningar.

Och oavsett vad som händer – oavsett vad nästa kapitel innehåller – så är kampen jag redan vunnit ett bevis på något som ingen operation kan ta ifrån mig:

Min styrka. Min vilja. Min plats i sadeln.

Foto: Privat

“Till alla företag och fantastiska privatpersoner som stöttat mig och mina hästar – och till vår hovslagare, veterinär och tränare som burit oss genom varje bakslag och varje framsteg – er generositet och er kunskap har fört oss längre än ni anar.

Med samma ödmjuka tacksamhet välkomnar jag allt fortsatt stöd när vi nu siktar mot att stå redo på röda mattan på Eurohorse 2026 under Göteborg Horse Show.”

Välkomna att följa vår resa på Instagram: mariekarlhbergdressyr

Trevlig första advent!

Kram 🤗 ♥️

Marie

Dalgaards Dux, Møllegards Romeo & Mirum YS