När kroppen minns och rädslan tar över i ridningen

Vi pratar ofta om teknik. Om sits, tajming och styrka.

Men det finns något som påverkar allt – och som sällan får samma utrymme: rädslan.

Efter mitt senaste inlägg om smärta i underlivet under ett ridpass har många hört av sig. Inte bara om det fysiska – utan om det som sker utanför ens kontroll.

Osäkerheten, spänningen och tanken som smyger sig på innan du ens hunnit sitta upp: tänk om det händer igen.

Och plötsligt är det inte bara kroppen som minns. Det gör hjärnan också.

Men det har kommit många önskemål om att lyfta rädslan för det okontrollerade.

Det där som vi inte kan styra, inte förutse och inte alltid kan påverka i stunden.

Det är inte alltid lätt att säga “jag är rädd för att rida ut” eller “jag är rädd för att tävla”.

Bakom rädslan finns nästan alltid en konsekvens vi försöker undvika: att hästen skenar och jag inte kan stoppa den, att jag tappar balansen och ramlar av, att jag rider fel väg på tävlingen eller att något oväntat händer och jag inte klarar det.

Det är alltså inte situationen i sig vi är rädda för, utan det vi tror ska hända i den – och ännu viktigare, vad vi tror om vår egen förmåga att hantera det.

När du upplever ett hot aktiveras kroppens alarmsystem. Pulsen går upp, andningen blir ytligare och musklerna spänns.

Det här är inte ett mentalt problem, det är ett fysiologiskt tillstånd.

I ridning får det direkta konsekvenser: du håller andan och hästen blir spänd, du låser bäckenet och följsamheten försvinner, du försöker ligga steget före och hjälperna blir otydliga.

Det som började som en känsla påverkar plötsligt hela ridningen – och kan i sin tur skapa fler situationer som bekräftar rädslan.

Rädsla följer ofta ett tydligt mönster. Du hamnar i en situation, till exempel en uteritt. En tanke dyker upp: “tänk om hästen sticker”. Kanske kommer en bil hastigt på en kurvig väg. Kroppen reagerar, du spänner dig och pulsen ökar.

Du försöker minska obehaget – kortar tygeln, undviker vägen eller rider hem. Och så kommer lättnaden.

Problemet är att det är just den lättnaden som förstärker rädslan. Hjärnan lär sig att det var farligt – och att undvikandet var rätt.

Nästa gång kommer reaktionen snabbare. Det går att bryta det här, men inte genom att skärpa sig. Det kräver medveten träning.

Första steget är att kartlägga sin rädsla konkret: vad är jag rädd för, vad tror jag ska hända och vad är det värsta i det? Ofta landar det i en kärna – att tappa kontrollen och inte kunna hantera situationen. Tappra försök att kontrollera det man inte kan påverka eller inverka på. Det tar bara en massa energi ♥️

Nästa steg är att skapa en plan i nivåer. Inte allt eller inget, utan små steg framåt. Att börja där det känns obehagligt men fortfarande möjligt, och sedan successivt bygga vidare.

Det viktiga är inte prestationen – utan att våga vara kvar. Och just det är det svåraste. Att stanna kvar tills kroppen lugnar sig, istället för att avbryta när det känns som värst. Det är då hjärnan lär om: det var obehagligt, men inte farligt. Avbryter du i toppen av rädslan lär du dig istället att du behövde fly.

En avgörande del är också att släppa jakten på kontroll och istället träna på att hantera det som du kan kontrollera, din andning.

Du kan inte kontrollera allt i ridning, men du kan ha en plan. Om hästen spänner sig – andas ut och sänk tempot. Om du tappar rytmen – gå tillbaka till skritt.

Om något oväntat händer – fokusera på en sak, till exempel din andning. Det minskar inte risken att något händer, men det ökar din trygghet i att du kan hantera det.

Långsam utandning, att medvetet släppa låren, sänka axlarna eller räkna steg signalerar till nervsystemet att du inte är i fara.

Tankarna som kommer – “det här kommer gå illa”, “jag borde inte göra det här”, “jag kommer ramla av” – är inte farliga i sig. Problemet uppstår när vi behandlar dem till sanningar.

Ett enkelt sätt att skapa distans är att notera dem: “okej, där kom den tanken igen”. Du behöver inte argumentera emot den – du behöver bara inte lyda den.

Rädslan växer ofta tillsammans med kraven. Tävling, resultat och bedömning. Där har jag min utmaning i att hantera rädsla. ”Alla” är så duktiga, jag kommer aldrig klara detta. Vad gör jag ens där?! Mina tränare och jag har pratat mycket och ofta om just prestationskraven. Jag rider på ett sätt på träning men på tävling händer nåt. Jag arbetade mig igenom att fokusera på vår bubbla. Mjuk avslappnad och ha roligt med min älskade häst.

För rädslan försvinner inte av att pressa sig igenom – den minskar när du bygger trygghet. Ibland innebär det att åka på tävling utan att starta, rida program hemma utan press eller tillfälligt sänka nivån.

Det är inte ett steg tillbaka, det är att bygga en grund som håller. Att vara modig i ridning handlar inte om att vara orädd. Det handlar om att förstå vad som händer i dig, ta små medvetna steg, stanna kvar när det skaver och bygga tillit till dig själv.

För i slutändan är det inte kontrollen som avgör, utan din förmåga att hantera det som inte går att kontrollera.

Och kanske är det just där, mitt i det lite obekväma, som tryggheten i ridningen faktiskt börjar. ♥️ Andas ♥️

Följ min resa på Instagram: Team Trädgårdstorp

Glad Påsk 🐣

Kram,

Marie