När sjutton blev ”ridmissöden” underhållning

I dagens blogginlägg vill jag reflektera över uppmärksamheten kring riding fails de sk.”ridmissöden” på TikTok och andra sociala plattformar. Det väcker tankar om hur avramlingar, bocksprång, stegringar och även ridolyckor skildras – och vilken plats hästens och ryttarens upplevelser får i det vi ser och delar och som media visar hyllar!

Klippet får rolig musik, spelas upp igen och blir en punchline. Humorn kan få oss att fastna för klippet, samtidigt som mycket av berättelsen saknas. Vi ser ögonblicket, men egentligen inte mycket efter.

När jag ser klippen undrar jag ibland om hästen har ont, är rädd eller reagerar på något jag inte ser. Jag kan inte avgöra det från filmen, men frågorna finns där. Att se en ekipage krascha in i ett hinder, slå runt och landa på rygg medan ryttaren kastas flera meter bort och hästen slår runt är rent ut sagt hemskt!

Olyckor kan såklart inträffa även när vi är försiktiga, kunniga och försöker göra rätt. Om inte människan är rädd om sig så kan man väl värna om hästen iallafall. Jag kan inte förstå hur det kan ha blivit så poppis. Men vad vet jag. 🤷🏻‍♀️

Kontrasten är iallafall enormt stor till de ekipage som finns i alla åldrar och discipliner som visar mjuk och följsam ridning, i ett harmoniskt tempo. För mig är det fantastiskt att se samspelet, de små hjälperna och lugnet. Sådana stunder stannar jag gärna kvar vid och inspireras av. Där finns mycket att uppskatta och vara stolt över, och då inget dramatiskt händer. Eller att man har en ambition att tillsammans med sin häst nå mjuk harmonisk ridning ♥️

Jag funderar också över tryggheten i att få försöka, lära och göra misstag – även när någon filmar. Att ett olyckligt ögonblick får en stor publik kan kännas olika för oss. För någon är det odramatiskt, för en annan kan det göra det svårare att våga igen. För någon annan kan det vara en källa till stolthet. Alla ser olika på saken.

Mod har en självklar plats inom ridsporten: att våga försöka, möta sin rädsla och ta nästa steg. Jag vill också ge plats åt modet att gå sin egen väg, även när den skiljer sig från vad andra gör eller vad man själv hade tänkt.

Mod kan också vara att sätta ord på det som känns svårt. I mina tidigare inlägg om smärta i underlivet och rädsla i sadeln har jag valt att ge utrymme åt andras erfarenheter av smärta och svårigheter som lätt förblir osagda.

Efter inlägget om smärta i underlivet hörde Hest.no, Norges motsvarighet till Hippson, av sig och ville lyfta det känsliga ämnet även i Norge. Responsen blev stor. Mitt Instagramkonto nådde rekord med 78 000 visningar, och jag fick många privata meddelanden från er läsare. Inlägget var inte enkelt att formulera, och så här i efterhand skulle jag ha uttryckt mig annorlunda på vissa ställen.

Kanske handlar mod ibland om att våga vara elefanten i rummet. Att säga ”jag har ont”, ”jag är rädd” eller ”vi behöver en annan väg”. Det kan kännas som att vara annorlunda – tills någon svarar: ”Jag känner igen mig.”

I ridningen kan det innebära att sänka ett hinder, backa ett steg i utbildningen eller be om hjälp. Att säga ”vi behöver mer tid” kan kräva mod, särskilt när man längtar efter mer. Och att

Vi har alla något att lära av varandra, oavsett hur gamla vi är, hur långt vi har kommit eller vilken del av ridsporten vi ägnar oss åt.

…Att få vara med när en ryttare vågar ta det där steget utanför sin komfortzon. Se hur ryttaren samlar sig och hittar stöd i de små påminnelserna: andas, känn kroppen och balansen, sitt tungt i sadeln, lyft blicken och mjukna i händerna. Och andas igen.

Sedan få se glädjen … ”Jag lyckades. Jag grejade det!”

DET är mod.

❤️ Keep up the good work ♥️

Följ vår hästresa! 🐴✨

Instagram: @Marie_karlhberg