Natalie gästar: Adios!

Hej på er (för sista gången)!

Nu är jag tillbaka i Norrland igen, suck.... Det kändes så fel att sätta sig på planet och lämna Oliva. Hästarna är hemma för mig, inte Umeå. Hästarna är däremot inte rätt väg för mig att gå i livet längre, och även om jag vet det och själv bestämt det så är det ändå väldigt sorgligt att lämna dem.
Dessutom har Steffi alltid varit en favorit, och att få vara en del av hennes liga igen var verkligen det bästa jag kunde tänka mig. Vilken pärla hon är! Börjar nästan gråta lite nu igen när jag tänker på det. Alltid älskat att jobba med Steffi och kommer alltid att göra. Nu är i alla fall Mickan på plats i Oliva där hon ska vara och jag är i min lilla lägenhet i Umeå där jag ska vara.

Saker som hänt i Norrland under tiden jag varit borta:

1. Snön har inte försvunnit.

2. Det har inte blivit varmare.

3. Det har dock blivit mer sol! (Norrland visade sig från sin bästa sida idag.)

4. Ingen har blivit bättre på att ta bort luddet i torktumlaren.

Inte för att någon egentligen vill läsa särskilt mycket om studentlivet i Umeå, men bara för att förtydliga kontrasterna: 3 veckor med team Grevlunda i Oliva flög fram, samma tid i Umeå känns ungefär som en timme.

Jag har i alla fall haft en strålande tid nere i Spanien och har med mig så många härliga skratt och glada minnen från veckorna som gått. Olivia och jag delade många fina stunder med sång, dans och djupa (läs: inte så djupa) diskussioner under våra fyra dagar i lastbilen. Ifall någon är intresserade så har vi övat in precis hela Wannabe med Spicegirls, så den kör vi på beställning.

Olivia, skärmdumpar från "Rosa helikopter"

Olivia och Jullan har verkligen varit det absolut bästa sällskapet! Vi tre har (försökt) dra loss en bruten tånagel ihop, tvättat sår, haltat ikapp med varandra, dansat och sjungit oss igenom nightcheck, svurit åt hästarna som ALDRIG SLUTAR BAJSA, ätit extrema mängder kakor, pringles, pizza och pasta, och så har vi kramats dunderhårt med Vincent. Man hinner med en hel del på 17 dagar. Tack för det tjejer!

Bästa hänget!

Pizzorna som var mer ost än deg. 

Jullan, Pippi & jag äter chips och kollar på Billys vinnarrunda på video. 

Standard. 

Teamwork är ändå allt vid tillställningar som Oliva. Det är alltid någon gång man stressar ihjäl sig för att hästarna hoppar samma klass, eller man har två hästar på två olika banor i princip samtidigt. Eller när allt går i ett med tre av hästarna och den fjärde stackars hästen snällt får vänta på sin tur i stallet. DÅ, då är man glad över att man har någon som trots skoskav eller bruten tånagel erbjuder sig att ta några varv i stormen med den lilla kusen.
 
Eller när man vid femtiden börjar gå igenom vem som har vad kvar att göra ("jag har tre kvar att rykta, två att gå med och alla vattenhinkar"). Då är man också glad att
1. Det garanterat är någon som har mer kvar än en själv, vilket ju alltid är lite upplyftande
2. Den som har minst kvar att göra får sköta fodring och sånt.
Jag har aldrig förr uppskattat vikten av att jobba som ett team som vi gjorde där nere. Det var så härligt. Det kanske bara var för att jag var där temporärt och att det inte var mitt team på riktigt? Fint var det i alla fall.

Delar av team Grevis.

Steffi & Vincent som var tvåa i sexårsklassen häromdagen (minns inte vilken...).

Nu är det dags för mig att avsluta det här, återigen dra mig tillbaka i de norrländska skogarna, och lämna tillbaka bloggen till Madde (som förövrigt befinner sig på ett liknande spektakel som Oliva fast i Frankrike). Kul att jag fick hoppa in här på bloggen igen ett litet tag, och hoppas ni har gillat alla bilder (erkänner att texterna varit så där, tröttheten vann över humorn).
  
Ha det så bra allihopa, och glöm inte att pussa era hästar lite extra. Hästar är bäst!
  
Kram Natalie

P.S Stephanie Holmén, vilken tjej va? Henne är man stolt över.