Oj vad jag älskar hästar!

Hej, 

Min man säger alltid att jag är otroligt känslosam. Jag försöker tro att det är en av anledningarna till att han lever ihop med mig ;) Men samtidigt som han skrattar med (åt?) mig så påminner han mig om att jag till exempel är den enda han känner som gråter när hon säger upp sig från arbetsplatser. (Men det är så sjukt tråkigt att man måste lämna kollegor när man får nya jobb och uppdrag!)

Men jag erkänner! Jag går alltid in i alla projekt, alla uppdrag och ansvar med över 100 %. När man vill så mycket, har en plan och verkligen, v e r k l i g e n gör allt för att det ska gå precis som vi alla hoppas - då måste man kasta sitt hjärta mot mållinjen och jaga segern. 

Varje dag, inte mellan 8 - 17, utan snarare 7 - 23 gör jag det. Ingen häst på gården gör något utan att jag inte vet om det. Knappt ett enda litet snedsteg kan de ta utan att jag stirrar på dem. Jag är deras chef, sjuksköterska, nanny och bästa kompis. Vi tar oss genom resan tillsammans mot det gemensamma målet - en smärtfri och återigen hel vardag med sin ryttare. 

Är jag så där mesigt känslosam nu? Jo, jag känner det själv. Men det är precis så jag ser min vardag. Att jag har fått ett uppdrag från hästägaren som går ut på att göra mitt absolut och allra bästa när det kommer till att få deras häst på benen. 

Sen är jag ju, och det vill jag att alla förstår, ingen veterinär. Den biten lämnar jag till de som både har pluggat i många många år och har så otroligt stor erfarenhet. Men efter 6,5 år på gården har jag lärt mig att se mönster, känna igen små små detaljer i det stora pusslet och kan väldigt snabbt läsa hästarna. 

I fredags var vi på återbesök med en underbar valack. Han har bott här sedan september. När han kom utmanade han mig i rollen som ledare. Jag fick vara väldigt tydlig med att på min gård är det mina regler som gäller. När han förstod det föll ett lugn över hela honom. Han sover helst upp och ner, och om jag ser att han står i sjukrutan och börjar varva upp sig räcker det med att jag kliver utanför stalldörren och säger hans namn. Då ställer han sig som ett ljus igen. 

Även om det spritter i kroppen på honom under våra promenader så håller han sig alltid på mattan. För mig är det tillit av bästa sorten. Han vill så gärna "bralla", men han accepterar mina tråkiga regler som gör nytta <3


Hästar är kärlek på fyra ben, med en otrolig tillit till människan. Ta den inte för givet.

Och nytta har reglerna gjort. Efter återbesöket i fredags lastade jag honom i lastbilen och kände en euforisk känsla. Även om det betyder att vår resa snart är slut så ser det otroligt ljust ut och som att vi kommer nå det gemensamma målet med bravur. Det är en av anledningarna till att jag älskar mitt jobb och dessa stora djur <3 

I fredags tog han första travstegen på väldigt länge (dock skritt här)!

Mvh Annelie

Ps. Följ oss gärna på instagram @stallsteningeby