Ojojoj...

Min tid har gått åt till andra, mer praktiska saker, än att blogga den senaste veckan, men om vi tar det hela från början så var vi iväg och tävlade förra helgen, eller vi och vi. Jag och Anna var mest bara med, men Sara tävlade i Susedalen nere i Halland.

Det var nog jordens tråkigaste dressyrtävlingar, och om ni tänker er hur mycket party en normal dressyrtävling är, så kan ni ju tänka er hur det var i Susedalen. Det fanns ingen speaker som talade om vem som red eller gav några resultat, och resultaten (som arrangören för hand förde in på startlistan, uppdaterades kanske tre gånger under varje klass.

Inte heller hade man någon musik, utan det var tyst som i graven på tävlingsplatsen. Tyvärr hade man inte heller klippt de vallar som omgärdade tävlingsbanan, utan dessa var fulla med tistlar, så det var väldigt svårt att hitta en plats att se på de som tävlade. Vi stod femton meter från domarbåset och pratade, och döm om min förvåning när domaren ber oss att inte prata och att vara tysta eftersom vi stör henne i hennes arbete! Jippi, dressyr är party...

Jag trodde i min enfald att dressyr var en tävlingsform av hästsport, men jag skall efter förra helgen omvärdera den åsikten. Dressyr är en form av en begravningscermoni, fast utan musik.

Likaväl som jag kan ge ros till de arrangörer som fixar bra tävlingar, så som jag gjorde förra veckan med Gunnesby och Lilla Edet så måste jag skriva om när saker inte är bra, utan att jag är gnällig. Det behövs så lite för att göra dressyrtävlingar bra mycket bättre, men det kräver lite engagemang från arrangörerna. Tävlingar skall ge pengar till föreningen, men de tävlande vill också få något tillbaka för de pengar och den tid som de lägger ner.