Om att utbilda sin unghäst utan att vara proffs

I ridsportförbundets medlemstidning kan man i det senaste numret finna en intervju med unghästutbildaren Jens Fredricson, där han tar upp problematiken kring att glada amatörer köper unghästar och utbildar dem själva efter bästa förmåga - inte alltid med bästa resultat.

Jag kan inte titulera mig proffs, även om jag arbetat med att utbilda andras hästar mot betalning/lön. Jag har ingen direkt utbildning och är ganska ung. Ändå tycker jag mig ha förutsättningar att utbilda min egen unghäst, även om en mer erfaren beridare som Jens säkert skulle nå större framgångar snabbare än jag (jag tänker då främst senare på tävlingsbanan). Jag förstår definitivt hans problemställning, är man inte erfaren kanske man inte alltid kan läsa av signaler eller riskkalkylera vilket kan medföra att man sätter både sig själv och hästen på pottkanten i onödan. Det allra viktigaste, tycker jag, är att man som glad amatör aldrig tvekar att ta hjälp av experter om situation börjar kännas ohanterbar - helst innan det går utför. Detta med respekt för hästen om inte annat.

Jag tror att många med mig som köper unghäst ser till att ha tillgång till bra tränare och experter att bolla funderingar med. Jag tycker det är väldigt viktigt att det aldrig blir en fråga om prestige och stolthet, att man måste lösa alla situationer på eget bevåg bara "därför att". Jag tror också att det är otroligt viktigt att man som mindre erfaren aldrig börjar experimentera med tillvägagångssättet utan håller sig till de beprövade utbildningmetoderna och framför allt att man aldrig sätter sig eller sin häst i situationer som man inte är 100% säker på att man i normalfall kan lösa.

Jag hanterar Loppan väldigt sällan ensam, bara om jag måste som när hon stod på boxvila efter hovböldsoperationen och behövde fixas med varje dag. Ska jag "träna" henne på något har jag alltid sällskap, enbart på grund av att jag ska ha en back up om det skulle hända något oväntat. Det är helt enkelt onödigt att riskera att stöta på ohanterliga situationer som går att undvika genom något så enkelt som en extra hand (vid t.ex tömkörning). Jag menar inte att man hela tiden ska gå på spänn (tvärtom) eller ifrågasätta sina egna kunskaper och aldrig känna sig trygg i vad man gör, men man får heller aldrig bli övermodig eller för mycket "kan själv". Då ska jag tillägga att jag är född in i hästeriet, haft hästar jämt, ridit sen var 2 år utan längre avbrott, tränat och tävlat, arbetat som unghästberidare och hästskötare på stuterier, hanterat hormonstinna hingstar och trotsiga unghästar.

Sammanfattningsvis ser jag alltså absolut problemet som Jens belyser i artikeln, samtidigt som jag inte tycker det är ett dugg fel om man som relativt erfaren hästmänniska provar att utbilda sin egen unghäst under förutsättning att det sker i samråd med experter och tränare samt att man är prestigelös och hela tiden kritiskt utvärderar sig själv.

Ni andra icke-proffs som väljer att utbilda era unghästar själva, hur resonerar ni? Har ni tät kontakt med tränare eller kör ni på själva?

(Jag kanske ska tillägga att jag tycker att artikeln i sin helhet är superbra och väldigt vettig, så att ingen missförstår mitt inlägg som kritik riktad mot varken den eller Jens)