Om (ung)hästar och utevistelse

Som ni vet har jag Loppan på lösdrift, hon reglerar alltså sin utevistelse alldeles själv. Oavsett i vilket väder och tidpunkt på dagen jag har varit och hälsat på har hon för det mesta varit någonstans ute i hagen och sett välmående ut. Hon och de andra hästarna har dock ofta halm i svansen och pälsen så jag vet att de använder ligghallen när de behöver vila. De är oftast helt obrydda över vädret oavsett om det är halvstorm eller snöar som sjutton.

Jag är av den bestämda åsikten att det allra bästa sättet att hålla en frisk unghäst är på lösdrift, GENERELLT sett. Det är självklart att det finns undantag med fryslortar eller dylikt, men i de allra flesta fall finns det enligt mig inga bättre alternativ om det är en bra hage, en välplacerad, ren och torr ligghall, en harmonisk flock samt att hästarna erbjuds färskt vatten och fri tillgång på grovfoder.

Detta gäller inte bara unghästar, men om jag ska ha en häst i full kondition för träning och tävling är det mer bekvämt för mig själv att ha hästen uppstallad, då får man kompromissa lite. Något jag dock aldrig kompromissar om är hästens rätt till utevistelse i en riktig hage, då räknar jag inte små ensamrutor som "riktig hage". Jag vill att min häst i allra största möjligaste mån får gå i en stor och kuperad hage med minst en annan hästkompis från tidig morgon till sen kväll om väder och underlag tillåter, det gäller oavsett om jag har en treåring eller en äldre häst som är i full tävlingskondition. Visst finns det hästar som kanske inte kan gå med andra hästar av olika anledningar, men jag pratar fortfarande rent generellt och själv har jag aldrig haft en häst som inte har mått bra av att gå ute långa dagar med andra hästar.

Visst, det är en viss skaderisk att ha en häst ute i en stor hage med sällskap och har man en tävlingshäst som är värd mycket pengar kan det kännas läskigt att riskera ett avsparkat ben eller något annat som innebär slut på karriären. Det är också det argument jag oftast möter från människor som har sina hästar ute några få timmar i en liten ensamruta, men jag tycker att då får man fråga sig till vilket pris det är okej att i så fall ha en dyr tävlingshäst. Jag menar alltså; Är det verkligen okej att hålla dyra hästar på bekostnad av deras välbefinnande? För oavsett hur många "Han tycker ändå inte om att vara ute, det märks att han vill in och ha det skönt i stallet" jag möter så kan jag aldrig tro att en häst som erbjuds utevistelse i en BRA hage med sysselsättning och passande hästkompis (också superviktigt att flocken är väl sammansatt) tackar nej och hellre vill stå med dubbla stalltäcken och glo in i väggen, det är nog för det allra mesta en känsloöverföring och omskrivning av ens egna värderingar. Observera att jag fortfarande pratar absolut rent generellt.

Jag bor i Stockholm och vet att det kan vara riktigt svårt att hitta en stallplats på en anläggning som lever upp till alla ens krav. Det finns ont om stora hagar på ställen som också erbjuder bra träningsmöjligheter om man är tävlingsryttare. Jag tror inte heller att alla väl omhändertagna tävlingshästar står och mår dåligt för jämnan om de förutom sin hagtid blir promenerade för hand, uteridna och i övrigt stimulerade, men det jag pratar om är förhållningssättet och även faktiskt lite (bristen av) respekt för hästen som art.

Jag har en vän som importerade en häst från Spanien där han växt upp som hingst i en box, jag är inte helt säker men jag tror att han aldrig någonsin varit ute i hage. Han blev kastrerad sent och borde alltså av två skäl vara svår att ha i hage med andra hästar. Efter några års successiv tillvänjning går han numer i en stor hage tillsammans med flera andra hästar och är den bästa ledarvalacken jag någonsin sett i en hästflock. Det kan alltså gå även med de sämsta förutsättningarna, om man vet vad man håller på med.

Jag har absolut varit med om hagrelaterade olyckor; T.ex nån broddspark på ett tråkigt ställe eller muskelfläkning till följd av ett race på halt underlag. Men jag har också sett/hört om hästar som kraschat in i hinder på tävling, sträckt sig eller trampat snett under ett dressyrpass, gått omkull i ridhuset, rullat fast i boxen och brutit ett ben, gått över bommen i transporten, spräckt huvudet i krubban efter att ha pillat i spånet under och blivit skrämd.... Om jag hela tiden skulle tänka på allt som KAN hända skulle jag faktiskt aldrig våga ha häst överhuvudtaget.

Nu är inte Loppan precis Totilas (som för övrigt aldrig någonsin får gå i hage..) men även om hon i framtiden blir en relativt värdefull tävlingshäst kommer jag ändå aldrig att tumma på hennes rätt till ett sunt hästliv, även med risken att hon skadar sig i hagen och får avsluta sin karriär tidigare än tänkt. Med en bra och välskött hage, en kompis eller flock som passar henne och bra rutiner hoppas jag så klart att den risken är så minimal som det går om man vill erbjuda sin häst något som är så nära ett naturligt hästliv som möjligt.

Hur gör ni; Både med era unga hästar och de som är i tävlingskondition? Har du en ultimat hagsituation eller hade du önskat att det fanns ett annat alternativ? Har du några egna erfarenheter av hagrelaterade skador och hur har dessa i så fall färgat din syn på utevistelse? Berätta och tyck till!