Om varför jag valde att köpa unghäst

God morgon!

Nu har vintern kommit till Stockholm för första gången den här säsongen och även om jag svor när jag skottade fram bilen är jag ändå glad för hästarnas skull. De har haft en riktigt rutten period med knögligt, fruset underlag och snöblandat regn så de knappt velat gå mer än mellan ligghall och höhäck. Ändå är Loppans hage superfin och välplanerad, när det var som värst i höstas hade hon aldrig lera mer än över 1/3 av hoven, men knögglet som blivit när det frusit på har varit nog så jobbigt. Nu föreställer jag mig att de har lyckorus i unghästflocken och busar loss i nysnön (sitter med en hög jobb så jag kan inte själv eventuellt bevittna detta kalas)!

Så här var det när det var som allra, allra värst i höstas. Vi är lyckligt lottade som har en sån bra hage, alla som bor kring Stockholm vet säkert vad jag menar (åkte förbi så många hästar som stod "till knäna" i lera).

Jag har ofta fått frågan om varför jag köpte unghäst, så jag tänkte att jag ska försöka mig på att förklara det en gång för alla. Många som köper unghäst har kanske redan en tävlingshäst och skaffar sig en påläggskalv inför den andra hästens pension eller försäljning så att man har något att rida på, men jag har ju "bara" Loppan.

Utan att gå in på detaljer så hade jag en rätt jobbig hästperiod innan Loppan. Efter en lång resa blev jag av med dåvarande häst i våras och jag bestämde mig helt enkelt för att ha en hästfri tid - jag har helt färdig och skittrött på hästeriet.

Efter några dagars hästfrist började jag hänga i stallet igen, bara för att få känna hästlukten eller ge någon en morot. Efter en månad insåg jag att det är helt kört, jag kan inte vara utan hästar, jag är fast. Jag är född in i hästlivet och har alltid, på ett eller annat sätt haft hästar runt omkring mig, så det kändes helt overkligt att jag plöstligt skulle vara hästlös.

  Eftersom jag redan ställt in mig på och bestämt mig för att satsa lite på mig själv och min jobbkarriär så var det uteslutet att köpa en häst i full tävlingskondition, jag visste att jag absolut inte skulle ha tid att göra både och med 100% engagemang. Dessutom var det en budgetfråga; Jag ville ha bästa möjliga för den summa pengar jag kunde tänka mig att lägga på ett hästköp. Även om det kallas "köparens marknad" just nu så hittade jag ingenting över fyra år som både matchade min plånbok och mina relativt höga krav.

Jag letade faktiskt inte alls aktivt, någonstans hoppades jag att jag skulle komma till sans och hitta någon kompis som behövde få sin häst motionerad i stället. Jag var egentligen inte alls sugen på hästägandet i sig. Jag tittade på nån häst, också en ettåring, som var supersöt men det sa inte klick. En engagerad vän skickade länkar till annonser på mängder av fina unghästar, men ingen "talade" till mig. Sen såg jag Loppan, och tiden stannade. Henne skulle jag ha. Jag visade filmen för min mamma, som faktiskt försökte vara en vuxen och objektiv rådgivare (en eloge till dig för försöket), men för henne var det nog ännu mer kärlek vid första ögonkastet. Vi åkte till andra sidan landet för att kolla på Loppan men innerst inne hade jag hade bestämt mig redan innan jag svängde ut på E:4an.

  Efteråt var jag ändå tvungen att tänka lite; Skulle jag inte se mig om efter en två- eller treåring istället, så det inte var alltför långt bort att börja rida och träna? Men Loppan satt som en liten djävul på min axel och vägrade låta mig tänka om.. Så hörde hennes uppfödare av sig och berättade att det fanns en annan intressent men att jag hade första tjing om jag bestämde mig relativt snart. "Tack, jag tar henne" sa jag och här står hon nu, kort och gott! Inte en sekund har jag ångrat mitt köp, och hennes ålder kunde inte ha tajmat resten av mitt liv bättre.

Den här bilden är bidragande till att Loppan står i "mitt" stall just nu. Fotograf är uppfödare Ewa Jakobsson.

Till saken hör ju att jag "alltid" har tyckt det är vansinnigt roligt med unghästutbildning, jag har både jobbat med det länge och gjort samma resa med att utbilda egna förut. Men då har jag alltid också haft nån annan häst vid sidan av att träna mer ambitiöst med. Nu har jag förvisso underbara kompisar som behöver "barnvakter" till sina fina hästar med jämna mellanrum (förra veckan red jag varje dag), så jag lider inte det minsta av ridbrist nu heller!

Ja, det var lite kort om varför jag köpte en ettåring och inget ridbart. Det var någon, som när jag berättade om Loppan utbrast "MEN har du köpt en fux, som är ett sto OCH en unghäst... Jag trodde du sa att du var trött på att ha hästproblem". Om varför jag gillar fuxston får bli en annan historia ;)

Ni andra som har unghäst, har ni något att rida på under tiden eller hur gör ni?