Once upon a time …

… när jag levde i den ”vanliga” hästvärlden och var en sann ”hoppning 4-ever”-tjej, var min bild av islandshästar att de fanns på turridningar, de var söta, hade lång man och reds mest i skogen. Ingen värdering i om det skulle vara sämre eller bättre för det, utan det var bara så det var, trodde jag. Jag hade aldrig sett en isis på en hopptävling, i ett stall med ”vanliga” hästar eller på ett ridläger. Jag hade heller aldrig sett en islandshästtävling eller islandshästar som inte var med på turridning. Syns inte, finns inte, lite så helt enkelt.
  
Så var min bild av isisar länge, att de var skogsmullehästar just för att det var vad jag hade sett. Sen köpte vi vår första islandshäst Huginn från Sjöstugan, och redan första gången jag provred honom insåg jag att allt jag trott var fel. Jag har nog aldrig suttit på en häst med en sån fantastisk trav som Huginn. Behöver jag säga att jag blev kär? Det var kärlek vid första travsteget. Tiden vi hade med Huginn är ett eget kapitel som jag tänkt ta upp senare, men dagen jag träffade honom förändrade allt.
  
Plötsligt stod alltså en lurvig isis i boxen bredvid min tävlingsponny och de blev vänner direkt. Från den dagen Huginn klev ur transporten hos oss öppnades en helt ny värld framför mina ögon. En värld full av människor som älskade sina hästar precis lika mycket som jag och alla hästmänniskor jag kände sen tidigare, en värld av underbart söta hästar i alla möjliga färger, en värld där det mesta var tvärt emot vad jag lärt mig.
 

Min ponny Uniq och Huginn blev vänner direkt, bilden är från deras första dag tillsammans. 
    

Jag var i USA ett år och pluggade på college och alla varnade mig för de stora skillnader jag skulle uppleva. Jag tyckte inte det var speciellt annorlunda mot Sverige annat än att allt var större, klasser på 150 elever var knäpptysta så fort läraren bad om det och det var varmt. Att kliva in i islandshästvärlden från livet med matchande schabrak och hoppluvor, benskydd så det stod härliga till och knoppar, däremot, det är vad jag kallar kulturkrock!
  
I den här bloggen kommer ni att få följa med mig rakt in i islandshästvärlden och se den genom mina hoppskadade glasögon, som självklart är färgmatchade med resten av min outfit ;). Huginn kom nämligen inte bara in och visade mig en ny värld, han fick mig att falla som en fura för den, precis som jag gjort för honom.
  
Med mig på min upptäcktsfärd i min nya värld har jag de två isisarna Spóla och Saedís (a.k.a Grisen), som är Huginns efterträdare och två underbara, töltande tillskott till vår familj. Min resa har precis börjat och jag är fast besluten att se hur långt jag kan ta mig. Att omskola hästar går ju hur bra som helst, så att omskola en hoppryttare kan väl inte vara så svårt?
  
”Mot oändligheten, och vidare!” har alltid klingat bra i mina öron...