Picnic på galoppbanan

Ungefär en gång om året så brukar vi åka ut till galoppbanan och ha picnic. Det är en mysig tradition, och jag tycker verkligen det är häftigt på galoppbanan, långt ifrån kavajer och ändlösa dressyrprogram. Fast just igår så var det faktiskt inte så långt ifrån dressyrprogrammen eftersom det hölls dressyrtävlingar bara några hundra meter från galoppbanan. Undrar just om dressyrhästarna blev lite taggade när de hörde dundret från galopphästarna?

Vi satt där i gräset och mumsade på snittar med lax, goda ostar, frukter och drack rosévin. Sämre kan man verkligen ha det. Jag fotade en del och här är ett urval av dagens bilder.

Det bästa med galoppen är farten och känslan, som man tyvärr aldrig kan fånga på bild. Som vanligt så var det en hel del action som inte hörde till själva racen. En häst kom lös och galopperade runt banan en god stund.

Varför lär de sig aldrig? Det GÅR BARA INTE att fånga en lös häst utan redskap (läs handeldvapen), oavsett om det handlar om en förrymd shettis eller en till tänderna taggad galopphäst. Det är bara att låta hästkräket springa sig trött, och sen lugnt fånga in den.

De tuffa killarna jobbar med att lasta in galna hästar i startboxen. Jag tror att jag håller mig till jobbet som staketlyftare på dressyrbanan trots allt. Det känns betydligt ofarligare och glassigare än att krypa runt på alla fyra bland trampande hovar.

En del hästar kunde knappt bärga sig till de kom ner på galoppbanan, medan andra inte alls ville gå ner...

Ytterligare någon annan hade kanske lite väl bråttom ner på banan...

Då åker man av. En sak är helt säker, jag hade inte satt mig på ryggen på ett sådant djur för mindre än ett sexsiffrigt belopp i ekonomisk ersättning, betalt i förskott. Jag tyckte om staketen mellan mig och djuren, och jag tyckte om mitt rosévin. Jag tycker om galopp, på lite avstånd.