Relationen - det positiva med alla skador!

Om jag ska försöka se det positiva i att Loppan har varit med om en del skador och åkommor under vår tid tillsammans så är det verkligen att vi har fått en väldigt nära kontakt, jämfört med om hon till exempel bara skulle ha gått på lösdrift och mest hängt med och blivit präglad av sina artfränder.

Visst har jag även hanterat henne en del utöver skaderelaterade grejer; Promenerat, tömkört, övat på "vuxensaker" (stå i gången, spola ben etc) och löshoppat ett par gånger, men den relationen man får av vardagshantering av en uppstallad häst är något extra. Nu är inte jag egentligen för överhantering av unghästar, utan tror att de blir bäst fostrade i en bra flock med andra hästar och så självklart daglig kontakt med människor vid visitaion/utfodring och "normalhantering", men ibland har man ju inget val.

Loppan är en väldigt social häst i allmänhet, men det märks att hon vet vem hon tillhör! Hon kommer alltid fram när jag kommer till hagen, ibland gnäggar hon eller till och med galopperar från flocken till mig för att sedan följa mig hela vägen till grinden när jag ska gå därifrån. Det måste ju ändå vara den ultimata hästägarkänslan - inte bara att hästen nöjer sig med att vara med mig, utan att den faktiskt till och med föredrar mitt sällskap och VILL vara med mig. Självklart kommer det där att gå i perioder, men grunden i relationen vi har tror jag är fantastiskt bra inför den studande inridningen.

Med ömsesidig tillit kommer man nog långt oavsett ålder på häst, jag tror (och nästan hoppas) att det slår tillbaka om man istället går in med en överlägsen attityd där man ska vinna över hästen, knäcka den, hårdhänt tvinga den till arbete. Vissa hästar kanske är lättare att övertala, men jag tror knappast att de är särskilt nöjda med dealen - även om de inte alltid klagar högljutt.

En trygg hästperson med kunskap och känsla kan ju självklart bygga en god tillitsfull relation med en inridningshäst på relativt kort tid. Många unghästutbildare känner ju inte sina kundhästar under särskilt lång tid innan det ska börja arbetas med dem och det går ju ofta superbra ändå, men Loppan är ju mer än en inridningshäst för mig, hon och jag ska ju vara bästisar för livet. Ett helt annat utgångsläge :)

Jag hoppas att detta inte låter som skryt över vilken fantastisk extraordinär känsla jag har för hästar, för så är det inte alls. Det handlar egentligen bara om ett väldigt enkelt recept som har funkat sedan urminnes tider:

Kärlek, ett öppet sinne, ödmjukhet, humor, lyhördhet samt att aldrig ha dåliga förväntningar eller en offensiv grundattityd till hästen (menar inte att man ska vara mjäkig eller inte sätta gränser, men "innocent until proven guilty" liksom).