Respekt och allmänt vett!

Hej!

Igår på framhoppningen så blev det tillslut ohållbart och farligt att jag var tvungen att brinna av.

Det är inte ofta jag brinner av.
Jag kan nog aldrig komma på att jag har brunnit av bland främmande människor i en offentlig miljö.

Regnet hade fortsatt under söndagen i liknande takt som lördagen, men absolut inte lika mycket.

En av de två framhoppningsbanorna var geggig och i sämre skick, därför togs beslutet att vi inte skulle hoppa på den.
Det var inga problem att värma hästarna på den!

Vid en framridning så finns det inget som säger att man inte kan rida fram ute på en grusväg etc, jag vill bara påpeka det även om just grusvägar finns det lite klent om vid tävlingsbanan i Gagnef.

Åter till saken.

Domaren har flertal gånger uppmärksammat ryttarna på att banan som går att hoppa fram på endast ska användas till framhoppning.

Överdomaren står och försöker få ordning på alla människor, men här slår nonchalansen till hos ryttarna.

Flera gånger fick jag tvärnita Cajza när jag kom galopperande, för plötsligt skrittar hästar ute på spåret.
Tre tjejer bestämmer sig för att göra halt och prata med varandra precis efter ett hinder.

Vi var nog närmare 14 hästar inne på framhoppningsbanan när jag började känna att detta är snudd på ohållbart.

Jag hoppar det lilla hindret två gånger, sen rider jag på mot räcket. Hoppar det en gång och får sedan tvärnita Cajza för att inte krocka med en tjej som skrittar.

Klapp på Cajza och fattar galopp igen, ropar "räcke" och styr på mot hindret. När jag är tre galoppsprång från hindret så höjer plötsligt en kvinna hindret.

Jag ser hur min kompis Caroline berättar för henne att så får man inte göra (men möts av en otrevlig ton tillbaka), jag lägger en volt och får nu chans att rida på hindret igen.

Får styra mellan två andra ryttare som travar av sina hästar och funderar på om någon ens bryr sig om Cajzas röda rosett i svansen?

Hon har en röd rosett för att hon ofta bockar efter hindret på framhoppningen i ren glädje.
Hon skulle aldrig sparka av fientlighet, men ett ben kan komma flygande av glädje.

Nu var det dax att hoppa oxern och jag känner hur mitt tålamod börjar ta slut..

Styr mot oxern och får några få galoppsprång innan avhoppet dra tag i Cajza och vända från hindret då en kvinna står bakom hindret.

Under hela tiden har jag ropat högt och tydligt vilket hinder jag ska ridan an mot, Caroline har stått brevid hindret och ropat även hon.
Jag kan verkligen lova att när jag ropar så är det tydligt, vi är inte tre generationer militärer i familjen utan att ha god röstförmåga ;)

Men nu är jag så arg, så irriterad på att ingen har koll på vad de gör.

Hinder höjs när man är i anridning, ryttare gör halt när de passa dom, medhjälpare ställer sig bakom hindret, jag ser andra ryttare som får tvärnita sina hästar framför hinder eller i anridning för att någon kommer ivägen bakom etc.

Säkerhetstänket med stora hästar som hoppar runt på lerigt underlag är lika med noll, ingen har fokus på någon annan än sig själv. Jag är inte mesig som person, men känner att snart händer det en olycka.

Jag brinner av.

Helt oproffsigt och riktigt otrevligt skriker jag så det ekade över HELA Dalarna  "OOXXXEERR, för i helvete!!!!!".

Cajza blev nog lite nervös, för sådär högt har matte aldrig pratat när hon suttit på ryggen! Hon hoppar sitt livssprång och när jag sedan landar efter hindret så är ingen ivägen, jag kan galoppera vidare utan att behöva sakta av.

Jag saktar av till skritt och tittar mig runt. Vart tog alla vägen?

Inom loppet av 40 sekunder så måste säkert 7 hästar lämnat banan.

Detta gör att jag känner tre saker.

Ett, jag skulle kanske inte ha skrikigt så högt, det var ganska otrevligt och jag vill inte att någon ska ta illa upp.

Två, vad skönt att de iallafall kom en reaktion och ryttarna som uppenbarligen inte har något där att göra red iväg.

Tre, man ska inte svära!

Vissa framhoppningar har jag svårt att låta Per komma in och hjälpa mig. Jag hoppar hellre fram själv utan hans hjälp än att tvinga honom stå brevid otrevliga medhjälpare som snäser åt varandra.

Alla får hoppa fram, alla hinner alltid hoppa fram och om man hjälps åt blir det oftast inga problem.

Varför ska då vissa göra det svårare än vad det är?

Har ni någon gång upplevt ett kaos på framhoppningen?

/annelie