22 maj 2015, 19:07
Ridning ska vara vackert!
Fjädern är spänd! Jag och Colmar 1179 finslipar formen.
Foto: Sara Silfverberg
Gymnastiseringen har en avgörande betydelse för hur hästens spänst och fjäder kommer att bibehållas, samt till och med utvecklas med åldern. Rid hästen framåt och håll den rak, är ju en genialisk instruktion. Det är alltför lätt att hästen tappar spårningen och sätter ryttaren på sin starka sida.
Detta sker när hästen per automatik förböjer halsen och skjuter ut bogen, samtidigt som ryttaren ivrigt försöker påverka hästens form framifrån. Vilket resulterar i att den starka sidans bakben placeras inunder hästen mot dess medianplan. Det är en konst att påpassligt bibehålla spårning och takt, medan ryttaren letar efter genomsläpplighet i hästens kropp från nos till svans. Samtidigt som hästen under bjudning är helt avspänd. Här somnar man! Var finns det understrukna och kommentarerna i marginalen?
Anders Lindgren förklarade för mig att vid instudering av ridlära måste läsaren välja ut en specifik häst, vilken denne föreställer sig rida. Annars kommer inte teorin att omsättas i praktiken, utan blir bara någon form av onödigt vetande. Majoren hade oftast rätt.
Under många av ridpassen spelade han klassisk musik på hög volym. Det var Mozart, Beethoven, Bach och allt vad de nu heter. Själv har jag alltid lyssnat mest på hårdrock, men har fått en aning mindre svart musiksmak sedan Filippa intog Slottsvägen 26.
Under ridpassen för Anders kunde jag rida i tio minuter utan instruktion – till dess att han plötsligt stängde av musiken för att börja diskutera sits, övningar, tygeltag och form. Samt en massa annat också förstås, ni vet det som kallas livet. En gång frågade jag honom varför han lyssnade på Mozart när vi skulle träna. Det kändes som att han var i sin egen värld, att han inte engagerade sig i min ridning.
"Men käre Jens, jag rider ju med!"
Det var precis det Anders gjorde, han föreställde sig att han red den häst jag satt på. För att hitta denna djupa fokusering och inlevelse, tyckte han det passande med denna för honom njutningsfulla musik högt i bakgrunden. Han kunde sätta sig in i exakt hur han ville att hästen skulle ridas eller hur jag skulle sitta, allt i enlighet med ridläran.
Hans beskrivning av hästens starka respektive svaga sida var så målande och tydlig. Låt oss likna hästen som en banan. Den sida som är konvex, illustrerar utsidan på bananen och upplevs som den starka och stela sidan. Den andra sidan som då mycket riktigt är konkav, är insidan på bananen och upplevs som den svaga och mjuka sidan.
Innan jag träffade Anders fokuserade jag mest på den konvexa sidan. Istället började jag nu alltid med att, under framåtridning, bjuda hästen stöd på den konkava sidan. När hästen väl tar ett ärligt stöd på den svaga sidan är det ganska lätt att ställa den i nacken även åt den starka sidan.
Anders uppfattning om oliksidigheten härrörde han till påskjutet. Han menade att om man alltför mycket jobbar med att lösgöra den stela konvexa sidan, då bromsas där påskjutet och hästen kommer bara att försvara sig med att gå på dubbla spår och förböja sig i halsen. Bjud den hellre stöd på den konkava mjuka sidan och aktivera den svaga sidans bakben, tills hästen har ett jämt påskjut. Då kommer den också villigt att ställa i nacken och forma sig i bålen åt andra hållet. Om ni inte är besjälade ryttare och nu valt ut en favorithäst och ridit med, kan ni lika bra kolla på Melodifestivalen, käka chips och vara som vanliga människor en lördagskväll!
Anders sa en gång att han trodde att han var född till häst i en människas kropp, då han tyckte sig känna vad hästarna tänkte och ville. Jag kallar det horsemanship de luxe! Han fick mig att förstå att lösningen för de problem jag uppfattade som hästens, bara kan lösas av mig som ryttare. Anders gillade inte att man skyllde på hästen.
"Hästen kommer ju inte att stå i boxen och rätta till problemen. Man gör sina hästar, min lille vän, de är en spegelbild av din ridning, omsorg och kärlek."
Bjudning, rakriktning och spänst blev viktigare än nollrundor. Helt plötsligt började mina hästar att dansa och jag kunde hoppa rundor på ett sätt jag tidigare inte hade varit i närheten av. Fortfarande kan jag känna att Anders sitter på min axel och viskar:
"Dra inte i starka sidans tygel!"
Eller:
"Kittla honom mellan revbenen, så kommer magen och ryggen till arbete."
Saknar dig Anders!
För er som hör denna beskrivning om hästens rakriktande arbete för första gången, kan detta verka både svårt och obegripligt. Tro mig, jag vet! Nyckeln till förståelse gällande allt rakriktande arbete handlar om inlevelse. Rid med, oavsett om du är i sadeln eller på läktaren!
Att hästen går på tygeln betecknas av en oavlåtlig framåtbjudning, eftergivenhet i mun, nacke och hals, en god ryggverkan och aktiva bakben.
/Jens
ANNONS:
ANNONS: