Ridsportens sektledare..?

Om man knappar in ordet "sektledare" på wikipedia så får man bland annat fram detta :

Med sekt menas en grupp människor som är sammanbundna med någon ideologi eller någon/några ledare. Ordet sekt kan härledas till latinets secta (princip; parti; filosofisk skola; ideologi; partiprogram)[1

Ursprungligen kunde ordet sekt även ha neutral eller positiv betydelse. Ordet används i många fall för att betona avvikande livsstil, eller extrema åsikter eller starkt ledarskap.

Somliga sekter kan påverka människors liv mycket, sina medlemmar, men även andra människor.

Ovanstående anser jag som väldigt intressant läsning!

Varje dag åker jag 6 mil enkel resa till min häst! Jag gör det gladeligen, för hos min tränare finns endast Cajza och en häst till som inackorderad. Annars är det tränarens och beridarens hästar som står där.

Jag slipper på detta vis stå ut med alla människors åsikter och förutfattade meningar.

Jag nämner aldrig namn på några, varesig människor eller hästar i denna blogg. Vet ni varför?

Självklart så är det en fråga om identitet. De gånger jag nämner eller visar bilder på folk i min blogg så har jag alltid frågat om lov först. 60% av Cajza ägs av mig och därför har jag rätt att skriva om henne i bloggen.

Den andra delen till att jag aldrig nämner folk är för att ingen ska veta vem jag är, vilka jag tränar för och vad jag har för kompisar inom ridsporten.

För det spelar ju ingen roll, eller hur! ...eller?

Min tränare har respekt för mig, hon ifrågasätter aldrig något om Cajzas skötsel eller utrustning om jag inte ber henne om råd. Vi kan rida i ridhuset tillsammans utan att hon säger sin åsikt om min ridning, för jag rider inte lektion just då.

Enda gången hon säger något är när jag rider lektion för henne, precis som det bör vara.Ber jag om hjälp så får jag även den.

Häromdagen insåg jag hur smart min tränare är! När jag flyttade till henne så hade jag precis varit på tävling i Heby. Där ställdes jag inför min första tre-kombination, skräcken var total och självklart så rev jag sista hindret och missade en 4:e plats i 120. Bittert!

Cajza fick ta det lugnt efter årets sista tävling, sen var det träning på tre-kombination som gällde. Ridning handlar om 65% psykologi och 35% ridning i vissa fall, detta var ett sånt fall!

Jag har dock turen att ha en sån fantastisk tränare som "lurade" mig till att rida en trekombination. Med bommar och låga hinder såg det ut som en vanlig styrke-övning, men vips så var allt höjt och jag red igenom kombinationen utan problem!

Det är väl så en tränare ska vara? Man berättar sina problem och dom hjälper en att övervinna dom?

Paus. Tänk efter här, hur känner ni för ovanstående? Har jag rätt inställning om hur en tränare bör vara?

Men inledningen på inlägget gör er nyfikna att fortsätta eller hur? Jag förstår det, så vi fortsätter..

Men visst har jag rätt, en tränare ska träna, hjälpa till med ridningen och få oss att utvecklas.

Jag betalar min tränare vita pengar(till skillnad från de flesta andra..) för att få henne att utveckla mig och Cajza som ett team. Vi har ett mål, vi tre.

Men för att jag ska nå målet så spelar det faktiskt ingen roll vilket märke jag har på mina kläder, vilken veterinär jag använder eller vad jag kör för transport. Sadelmärket spelar inte heller någon roll, bara den ligger bra och jag lovar att maten hästen äter säkert räcker till oavsett vad det är för märke på påsen..

Hur kommer det sig då att tränare utnyttjar sina elever för att "sälja in" hela paketet?

Ofta sväljs detta med hull och hår och tillslut ser man ett "team" komma i samma kläder och utrustning på tävling.

Jo, det är gulligt om det är ett gäng tjejer som är 8 år och ska debutera ponnyklasser med matchande schabrak.

Men i mina ögon blir det lite äckligt när ryttare inte ens vågar gå banan själva utan att ha sin tränare med sig.

Här och nu kan jag erkänna att min tränare inte har varit med på en enda tävling! Dock har min coach varit med på ett antal.(det är en helt annorlunda typ av förebild som jag kan återkomma till sen).

Jag kan ärligt erkänna för er att jag har inte en aning om hur många galoppsprång det blir mellan två hinder på ett visst antal meter. Men vet ni vad jag gör då? Jag stegar mellan precis som alla andra ryttare, för jag måste få in steglängden i kroppen. Sen tar jag upp min telefon som har en genväg till denna sidan (Länk till Hippsons avståndstabell).

Men vet ni vad? Det är just detta som utvecklar mig! Om jag blir osäker så lyfter jag ändå telefonen till Cajzas förra ägare eller tränaren för att kontrollfråga! "Det står linje här med räcke - oxer med 21 meter, hur många galoppsprång ska jag rida då?".

Med en tränare steget före som stegar upp avstånden åt eleverna och berättar avståndet. Hur ska dom då veta hur det är att stå på egna ben? Tränaren berättar att här kommer en sväng med vatten framför, din häst är si och så, då du måste göra si och så.. Vad hände med att känna sin egen häst? Om du inte vet hur du ska göra i den svängen, då måste du ta tag och ansvar om din egen ridning igen!

Och VARFÖR är det ingen som inser att dom bygger upp hela sitt liv på elevernas osäkerhet?

Träningarna kostar en summa, men sen byggs det upp med utrustning och sakta men säkert får dom eleverna att inse att dom inte kan klara sig utan sin tränare.

Så där ja, mission accomplished.

Nu måste ni ha den sadeln, måste ha den jackan annars kommer ni krascha i en trippelbarr på nästa tävling.

Fy fan, kommer jag krascha?? Lika bra att jag köper den!!

Om man bryter ned en ryttare med osäkerhet och sakta bygger upp självförtroendet igen, då kommer man tjäna mycket pengar.

Det är just det dom är ute efter, att ha en stabil kundbas som inte kommer lämna dom imorgon. För de flesta tränares träningar är dom som håller ekonomin till deras egna tävlande och hästar flytande.

Det bästa är när tränaren även jobbar som hästhandlare! Det är där dom riktigt stora pengarna finns!

Jackpot!!

Det är fantastiskt om du har en häst som inte riktigt hoppar superbra, då kommer alla övningar på träningarna vara komplicerade att eleven tillslut tröttnar på sin häst och vilken tur att tränaren vet en "perfekt" häst för dig..

Vad känner ni? Låter ovanstående mest som något jag har hittat på i huvudet? Titta med nya ögon nästa gång och sätt på er de kritiska glasögonen..

Och hur kan jag veta att jag inte är fast i denna karusell? Jag har realistiska människor som inte har en hästanknytning runt mig som försäkrar mig om detta. För ridsporten är en klass för sig där vi utövare ofta kan bli lite insnöade.

Jag skriver inte detta inlägg för att får er att tro att jag är "bättre än er".

Utan för att jag vill få alla med dåligt självförtroende att inse att det kanske inte är dom det är fel på...

/annelie