Role Model

Jag var en av alla som satt bänkad framför "21 Peter Forsberg" nu ikväll. SVT's dokumentär om "Foppa". Tror inte att han behöver någon närmare presentation men om det nu mot all förmodan är någon som inte vet vem han är kan jag beskriva honom med följande mening. En av Sveriges genom tiderna bästa ishockeyspelare.

Som jag har berättat tidigare är jag genuint sportintresserad. Dock har kanske hockey varit en av de sporter jag har brytt mig mindre om. Förutom när det är VM eller OS. Då blir det en sådan folkfest att man dras med. Sedan har jag varit på en Frölundamatch i Scandinavium också. Minns att det var kallt och ganska tomt på publik. Jag som annars är van vid ett fullknökat GHS. Patrik Sjöberg satt snett framför mig på läktaren. Hur matchen slutade har jag inget direkt minne av, men tror att indianerna förlorade.

Jag beundras av människor som har en enorm viljestyrka och gör allt för att lyckas. Peter är en av de personerna. Angelica Augustsson en annan. Vad har då en ishockeyspelare och en ung ryttare gemensamt? Jo, båda har kämpat och aldrig gett upp. De har lagt ner otroligt mycket tid och energi på deras sport och gång på gång träffat på motgångar. "Foppa" har haft skadebekymmer och Angelica hade inte de ekonomiska förutsättningarna för att kunna få de "bästa" hästarna, utan hon har hela tiden fått hitta andra vägar. Något hon har lyckats så fantastiskt bra med.

"Jag hade gjort den för mig själv i huvudet. Så jag visste ju att jag skulle sätta den"

- Foppa om hans andra straff i Lillehammer 1994. Straffen som gav Sverige sitt första OS-guld i ishockey.

Det är intressant att se hur andra idrottsmän och kvinnor tänker. Mental träning var väldigt viktigt för mig ett tag då jag hade lågt självförtroende och självkänsla. Min tränare tryckte ner boken "Bäst till häst" i handen på mig efter en träning och sa "läs den här till nästa gång". Boken hjälpte mig faktiskt, mycket mer än vad jag trodde. Att visualisera var någonting jag lärde mig när jag tävlade som mest. Jag stod och kollade på banan och "red" programmet i mitt huvud. Försökte hitta en känsla jag ville uppnå när jag satt på hästryggen innanför det vita staketet. Idag visualiserar jag när jag tränar. Ser mig själv uppnå saker på ett visst sätt. Allt blir mycket lättare då.

Jag har aldrig haft någon riktig förebild utan har nog tagit lite av varje från olika personer. Angelica hörde jag talas om redan när jag hade min shetlandsponny Loffe. Fick höra om den där duktiga tjejen som aldrig gav sig. Tänk att hon tio år senare skulle ha den där Rolexklockan runt handleden. Vem trodde egentligen det? Emma Igelström är en annan tjej jag beundrar. Simmerskan som under en lång tid kämpade mot sina ätstörningar. Hennes bok, Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin är riktigt bra. "Foppa" beundrar jag på det sättet att han blev en sådan stor ikon för den svenska hockeyn. Tror att många inte riktigt förstår hur stor han är.. Isabella Löwngrip, aka Blondinbella, är tjejen som kan få 30 kommentarer som kan klassas som mobbing men ändå vågar gå på och fortsätta köra sitt tåg. Det klarar nog inte alla av.

Under det senaste året har jag fått höra att jag är en förebild för många. Något som känns konstigt då jag inte har uträttat några underverk. Men tydligen är det min målmedvetenhet som är en av orsakerna och att även jag har fått stå emot en hel del skit. Det känns ändå fint på något sätt. Att veta att jag kan bidra med något via cyberrymden. Det var faktiskt en tidning här hemma som intervjuade mig i förra veckan. Om min andra blogg, GHS, framtiden och lite annat. Denna bloggen fick också vara med på ett hörn. Ska bli roligt att se resultatet (texten då, inte bilden ;)