Så lär sig hästen

För ett par veckor sedan skrev jag om inlärningsstilar hos människor, dags för att reda ut det här med inlärning hos häst! Mycket av vår hästhantering går på känsla, men det är så bra att ha teorin i bakhuvudet när man jobbar. Ställs man inför nya problem kan man resonera sig fram till lösningar.

Förutom att känna till hästens inlärningssätt, behöver man också kunna man se bakgrunden till olika beteenden hos hästen och få en förståelse för varför den gör som den gör. För lyckad inlärning och kommunikation med hästen måste vi ju kunna läsa av och förstå den, annars kommer den aldrig kunna förstå oss. I det här inlägget koncentrerar vi oss på inlärning, vad som styr hästens beteende (ni vet, de fyra F:en - föda, flock, flykt, fortplantning), det får bli ett annat inlägg. Det här är delar av en unghästlogg som jag skrivit, det ingår i unghästkursen att reflektera kring inlärning och olika delmoment i inridningen.

Till att börja med behöver vi definiera vad vi menar med inlärning. Det finns flera definitioner, en är att inlärning är att ”inlärning är en relativt uthållig förändring i beteendet grundat på erfarenhet” (Chance, 1988). Med andra ord – om vi ser att hästen förändrar sitt beteende åt det håll vi har önskat, kan vi konstatera att inlärningen har varit lyckad.

Vad är det då vi gör när vi lär hästen något? Ett stimulus är en förändring i djurets omgivning som den kan uppfatta, och respons är i sin tur en förändring i beteende eller fysiologi som svar på ett stimulus. Genom inlärning  kan vi få hästen att svara på ett stimulus med en önskvärd respons.

Inlärningsmetoder

Det mest kända exemplet på klassisk betingning är ”Pavlovs hundar”, där han fick hunden att associera en ringklocka med att det strax skulle komma mat, och ringklockan stimulerade salivproduktionen hos hunden. Klassisk betingning berör egentligen bara reflexer, men man kan styra hästens beteende genom att koppla samman ett visst stimuli med ett önskat respons. Den typen av inlärning kallas operant betingning.

Operant betingning kallas också för ”trial and error”, och går ut på att hästen utför en handling och snabbt får en belöning för detta då kan lära sig vad som är ”rätt” svar på stimulit. För att lära hästen detta jobbar man med belöning och straff.

• Positiv belöning innebär att man lägger till något trevligt, till exempel godis.

• Negativ belöning innebär att man tar bort ett obehag, till exempel ger en eftergift på tygeln när hästen har svarat på tygeltaget.

• Positivt straff innebär att man lägger till ett obehag då hästen gör fel, till exempel att man rycker tag i kapsonen om hästen inte svarar med att göra halt när man ger kommandot för detta. Då förknippar hästen ett felaktigt beteende med något obehagligt, och förstår att det blir en trevligare upplevelse om den i stället stannar, gör rätt, och då får en belöning.

• Negativt straff innebär att man tar bort någonting positivt, till exempel inte ger hästen mat för att den gick dåligt på träningen. Det här förstår inte hästen, och är inget man ska använda sig av.

Habituering innebär desamma som tillvänjning, att ett stimulus upprepas utan att något farligt händer, och hästen vänjer sig då vid stimuli och slutar reagera på det. Habituering är en vanlig typ av inlärning hos hästen, i naturen gör det att hästen sparar energi genom att inte bli rädd för saker som inte visar sig innebära verklig fara. Om hästen inte utsätts för stimulit under en tid kan den reagera när den stöter på det igen, men habitueringen går betydligt snabbare andra gången.

Något ni inte visste med den här bilden är att Ohio egentligen stirrar på pallen med spånbalar som han tycker är lika konstig och lite småläskig, precis varje dag. Han borde ha habituerats färdigt snart... Men det var användbart för att få honom att spetsa öronen!



Sensibilisering är motsatsen till habituering, och innebär att hästen reagerar mer och mer på ett stimuli, till exempel blir räddare och räddare om den flera gånger träffar på något mycket skrämmande. En häst som t.ex. känner obehag för ett speciellt hörn i ridhuset, och då blir bestraffad för detta, förknippar då än mer platsen med obehag och blir därför räddare och räddare för det. Desensibilisering sker när man gradvis vänjer hästen vid ett stimuli, och förstärka det varefter hästen har vant sig. Det är väldigt användbart på känsliga hästar. I praktiken skulle det exempelvis innebära att man tar in hästen på en volt, och rider närmare och närmare hörnet, utan att något obehagligt inträffar.

Det är i sådana här situationer som problem ofta uppstår, och förvärras av ryttaren. Då hästarna beter sig på ett sätt som vi inte förstår, ligger det nära till hands att kalla dem dumma och bestraffa dem för detta – och när de inte förstår varför de blir slagna, och stressar upp sig ännu mer, har vi alltså skapat eller förvärrat ett problem på grund av bristande kunskap. Jag tycker man borde lägga mer vikt på att lära ut om hästarnas beteende, deras sätt att lära sig, deras sätt att tänka samt hur vi ska bete oss inför hästarna. Om vi inte diskuterar vad som är rätt och fel med såväl nyblivna hästmänniskor som mer erfarna, riskerar våra hästar lidande på grund av okunskap och oförmåga att sätta sig in i deras situation. På det viset skapar vi inget förtroende eller bra samarbete, bara frustration, onödigt våld, och missförstådda hästar.

Inkörning, där man metodiskt och stegvis förbereder den inför de uppgifter den senare kommer ställas för. 

Inlärningsmiljö

För att inlärning ska kunna ske måste hästen vara så pass avspänd och tillfreds att den kan rikta sitt fokus på oss. Att försöka lära en spänd häst något tar dubbelt så lång tid eftersom den bara kan ”lyssna” på oss lite halvt, samtidigt som den vill hålla koll på annat i omgivningen, leta efter sina kompisar, osv.


På våra unghästlektioner använder vi oss av "lilla volten", där vi har hästen böjd och formad "runt" oss. Den använder vi för att få kontakt med hästen, bjuda in den till att komma till oss. Att kunna skapa en sorts komfortzon där hästen avspänt riktar sin fokus på oss, och har mycket god kontakt med oss, det underlättar inlärningen enormt eftersom vi då har ett verktyg som ger oss en avspänd häst, mottaglig för det vi vill lära den.

Den kontakten kan vi sedan lättare behålla när vi börjar introducera den till den övning den ska utföra, exempelvis longering, invänjning av sadel, och så vidare. Lilla volten kan vi också gå tillbaka till om man i arbetet upplever att man tappar kontakten med hästen.

Johanna och vår unghäst på lilla volten, mitt i volten.

Vad är då det viktigaste vid inlärning? Att vara konsekvent i sitt agerande och bestämma sig för vad som är rätt och fel är en bra början. Ett konsekvent agerande, där man har ett system som man känner sig trygg i, skapar god kommunikation och trygghet i samspelet mellan häst och människa. Man slipper diskutera saker med hästen eftersom man har klara spelregler, och hästen blir då harmonisk och förstår vad som förväntas av den. Är man flera som hanterar hästen är det därför bra om man har samma värderingar kring rätt och fel beteenden, och samma rutiner kring hantering. Det skapar som sagt trygghet för hästen, och underlättar fortsätt inlärning.

Vi skulle kunna utveckla det här hur långt som helst, men slutligen ska det nog tilläggas att en stor dos självdisciplin och självinsikt krävs för att det hela ska bli lyckat. Det ligger nära till hands att leta fel hos hästen i första hand. Oftare än vi vill erkänna ligger det ju tyvärr hos oss, genom att tänka efter före underlättar man mycket för sig själv och hästen.

Med ödmjukhet och sunt förnuft kommer man långt!