Säg aldrig ..!

.. att du har koll på din vardag. Då ger den igen med full kraft!

Igår fastnade jag på mitt möte i Hammarby sjöstad, det tar mig 30 minuter att åka med tvärbana och tunnelbana tillbaka till kontoret där Greta väntade på mig.

Hämtade upp henne och vi begav oss med snabba steg mot lägenheten där min bil var parkerad.

Ni såg vår fina middag i form av McDonalds :)

Även fast vi skyndade oss så blev vi såklart sena till träningen.
Så sena att när jag anlände med andan i halsen möttes jag av en stor kram från min tränare och rådet att ta ett djupt andetag och rida i nästa grupp istället.

Jag andades ut och hämtade Cajza i lugn och ro.

När jag red fram henne i ridhuset så kände jag glädje, hon var så fin! Helt mjuk i kroppen och flyttade fint för skänkeln, mjuk i munnen och jobbade på med bakbenen.

Men när jag kom ut på ridbanan för att tillsammans med två andra tjejer rida sista gruppen så knöt det sig i magen.

oohh fy! Ska jag hoppa sådär högt?? Usch vilka hinder, nä fy!

Jag försökte slå bort tankarna ur huvudet och vi värmde upp på små hinder, flyttade hästarna för skänkeln och rundade koner. Cajza gjorde allt jag bad henne om.

Sen blev det "högre hinder", hon hoppade allt och hoppade riktigt bra, men jag fick ont i magen ändå.

Tillslut fick jag säga att jag inte vågade.

Jag vågade inte.

Min tränare frågade vad jag höll på med och sa med klar stämma att jag skulle skärpa mig och fokusera istället.

Sagt och gjort. Så höga var inte hindren, men jag hade inte fokus på träningen.

Halva Annelie var kvar på jobbet, andra halvan hade fortfarande lite ont i magen från förmiddagen.

Jag red an mot denna bana med en stor klump i halsen och när jag hade klarat alla hinder galant och även ridit riktigt bra så saktade jag av, klappade Cajza och undrade vad jag hade hetsat upp mig över?

Denna bana var inte annorlunda mot andra banor jag ridit, varken på höjden eller svårigheterna.

Vi hoppade linjer oxer - räcke, tre kombination med 5 galoppsprång till räcke (som sen gjordes om till vattengrav).

Inget var svårt, Cajza verkligen briljerade och hoppade superfint.

Jag behövde den här träningen, behövde att någon sa åt mig att fokusera och finnas i nuet för en stund. Hon är en hejjare på att skapa gott självförtroende min tränare!

Vi hade en lång diskussion efter lektionen om att man inte ska fokusera på det som är läskigt, ska inte titta på andra ryttare som ramlar av och verkligen försöka slå bort de dumma tankarna man kan få ibland.

Det kändes skönt att jag fick såna tankar igår på träningen, för samtalet efter var riktigt bra!

I helgen ska jag gå banan själv alternativt med människor som är possitivt inställa och inte ser problem på banorna.

När jag körde hem funderade jag väldigt mycket på allt som känts under dagen och frågade mig själv vad jag egentligen är så rädd för?

Det är med största ödmjukhet jag nu kommer erkänna för er vad jag är så rädd för, vad som sätter igång hjärnspöken i mitt huvud och vad som får mig att bli osäker.

Jag har nämligen allt.

Att ha allt är ingenting som en person får behålla, det är ingen som är priviligerad att verkligen få ha allt.

Varför ska jag då få ha det?

Jag har haft det en lång stund nu och jag väntar bara på att det ska gå åt skogen.

Att ha ett väldigt bra jobb, en fantastisk sambo, en häst och en hund som jag älskar med hela mitt hjärta och samtidigt ha lyxen att få bo i en lägenhet i stan och spendera sommaren i torpet på "landet".

Jag ska om några veckor få åka ner till Falsterbo Horse Show och uppfylla en av mina största drömmar.

Det är för bra för att vara sant, därför oroar jag mig mer att det ska gå åt skogen med allt istället för att njuta av nuet och verkligen njuta av allt jag har.

Igår när jag lastade ut Cajza hemma vid stallet 23.15 tittade jag på henne med nya ögon. I henne såg jag allt vi upplevt tillsammans och allt hon representerar för mig. Jag stod där i hennes box medan hon åt sin mat och bara kramade henne.

Idag ska jag verkligen försöka njuta, försöka se att allt jag jobbat för faktiskt slagit in och att jag är dum om jag inte ser att alla mina drömmar och mål faktiskt blivit uppfyllda.